Förändrat medielandskap ger viss bitter eftersmak

När delar av gammelmedia talar med den nationonella oppositionens språk skall vi inte tro att allt är fina fisken.

Stötta Motgift

 kr. 

Välj din donation

Select Payment Method
Personal Info

Credit Card Info
This is a secure SSL encrypted payment.

Donation Total: 10,00 kr. 

Allt oftare läser jag ledarartiklar och krönikor i gammelmedia som (ibland helt men oftare delvis) jag själv skulle kunnat ha författat. Sålunda kom jag också att fråga mig om jag gått och blivit reaktionär på gamla dagar. Är det numera status quo ante som är min melodi? Efter litet begrundande kom jag fram till att så inte är fallet; jag är tydligen lika ”revolutionär” som vanligt, även om jag inte finner något egenvärde i benämningen som sådan.

För det är inte när ledarredaktionerna skriver ideologi som jag nickar gillande, utan när de kommenterar den samtid vi lever i. Det har skrivits om åsiktskorridoren och genusvansinnet har angripits; korrelationen mellan invandrare och kriminalitet (företrädesvis sexualbrott) har lyfts fram; det ohållbara med välfärd och massinvandring har tagits upp och somliga har till och med resonerat kring det olämpliga med att stänga ute Sveriges (nu andra största) parti, om man samtidigt vill slå sig för bröstet som en riktig demokrati.

Nej, det är inte jag som blivit reaktionär utan delar av förståsigpåarna som blivit mer radikala. Förvisso är det slarvigt uttryckt eftersom det, utifrån en historisk kontext, inte är särskilt radikalt att påpeka det uppenbart ohållbara med massinvandring och välfärd, eller att individer från efterblivna kulturer (med vår egen som utgångspunkt) kommer göra sig skyldiga till allsköns elände… och så vidare. Detta var en gång i tiden och inte särskilt länge sedan intellektuellt allmängods.

Nu kanske somliga tycker att jag borde vara överlycklig när ”vår” nationella analys når en bredare läsekrets. Visst är jag det och just i detta fall blir inte soppan sämre av fler kockar. Dock riskerar hela måltiden att hamna ur fas. Som jag inledningsvis noterade är det i somliga (och uppenbara) samtidsanalyser som jag känner samhörighet, men när analysen sedan går på djupet är det fortfarande den gamla vanliga liberalismen som tittar fram. Och där skiljer vi oss åt, med en avgrund emellan.

Här kommer den bittra eftersmaken. Risken finns nämligen att många nöjer sig med fernissan och tänker, ”äntligen har gammelmedia skärpt till sig” vilket också innebär att man kan luta sig tillbaka och låta andra (i det här fallet de liberala debattörerna) göra jobbet.

Sällan är det så enkelt och vi återkommer här till grunden som måste finnas att bygga på. Kort sagt är den liberala demokratin som omhuldas i grunden djupt problematisk. Den ger inte den stabilitet som är nödvändig för ett samhällsbygge som på sikt ska kunna säkra de grundläggande behov som krävs för att ett folk och deras nation skall kunna överleva och blomstra.

Låt oss därför dra nytta av att en del av våra realpolitiska analyser presenteras för en bredare publik och själva fokusera mer på att presentera visionen om den nationella renässansen; vad den innebär och hur den på djupet omformar samhället till det bättre. Detta innebär inte att vi ska överlämna problemformuleringen till liberalerna, tvärt om. Vi låter dem bereda vägen och sätter sedan det hela i sitt sammanhang.

Det är på vågen av vårt idoga arbete med att ”normalisera” kritiken av det nuvarande systemet som de liberala debattörerna nu surfar. Surfa på! Vi har bevisat att vårt envetna arbete givit frukt, och bra frukt dessutom. Nu är det dags att vi på riktigt formulera idéerna och påvisar alternativen. Alla handlingar föregås av tankar och som det norska ordspråket säger: ”för lata svin är jorden alltid frusen”.

Om skribenten

Magnus Söderman

Magnus Söderman

En etnisk svensk man som befinner sig mitt i livet; opinionsbildare, författare och radiopratare på Motgift.

Logga in

Du är inte inloggad








» Glömt lösenordet?

Varukorg

Senaste filmklipp