Lejonet från London Bridge – ibland är ”busarna” bra att ha

Lejonet från London Bridge, Roy Larner.
Det måste vara besvärande när själva sinnebilden för allt det som den moderna världen vänder sig mot, har mage att ställa sig upp och bli en hjälte.

Stötta Motgift

 kr. 

Välj din donation

Select Payment Method
Personal Info

Credit Card Info
This is a secure SSL encrypted payment.

Donation Total: 10,00 kr. 

När de tre knivviftande muselmanerna klev in på puben Black & Blue i närheten av London Bridge tänkte de nog inte att deras lovprisning till Allah skulle mötas av annat än skräckslagna rop. Inte heller räknade de nog med att någon skulle ställa sig i vägen för dem.

De fick fel på båda punkterna.

Det förvånar mig inte att mannen som egenhändigt gav sig på de tre terroristerna gjorde så med kommentaren ”fuck you, I’m Millwall”. Huruvida Roy Larner är en av ”grabbarna” vet vi inte, men en sak är säker. Du är inte 48 år gammal, Millwallsupporter och reagerar som han gjorde utan att ha varit med om både det ena och det andra vid åtskilliga tillfällen.

Visst, var och en av oss kan reagera instinktivt när vi hotas och därtill lyckas rå på en tilltänkt våldsman. Men att möta stridsropen ”Allah” med ”fuck you, I’m Millwall” och sedan själv ställa sig i vägen för tre knivbeväpnade utlänningar, det vittnar om något mer.

Men jag ska inte spekulera mer om detta utan snarare använda misstanken om Larners tidigare förehavanden på scenen med att konstatera något intressant. Helt plötsligt är ”busen” nämligen hjälte! Han förkroppsligar alla uppenbara kännetecken på den mest förkastliga människan enligt moderna diskurs.

  • Han är en medelålders vit man.
  • Han är fotbollssupporter.
  • Han dricker öl.
  • Han verkar inte vara främmande från att instinktivt reagera med våld.

Detta är feministernas värsta mardröm. Är han till råga på allt heterosexuell (vilket vi kan anta då han har en son) är det ju etter värre. Men nu är han en hjälte. Tack vare hans rådiga ingripande kan han mycket väl ha räddat livet på många och om inte annat fördröjde han terroristerna i deras blodiga värv.

Nu spekulerar jag i alla fall, fast jag inte skulle göra det. Något säger mig att Roy Larner inte reagerat som han gjorde om han inte tillbringat åtskilliga timmar på och vid sidan av läktaren, upptagen med att försöka bringa heder åt sitt lag. Hade han varit en av de moderna männen som feministerna vill skapa; som förfäras av ett slagsmål, som inte skriker fula ord till domaren eller motståndarsupportrarna och som tycker att det viktigaste som finns är att bekämpa patriarkala strukturer från ett safe space där man inte blir ”triggad” – hade detta varit Roy Larner, så hade vi inte haft ett ”Lejon från London Bridge” att tala om.

Faktum är att feministerna innerst inne gillar män med en sund aggressivitet och litet jävlar anamma. Även om de inte vill gilla dem gör de det… de gillar poliser som ser till att de kan skrika som fiskmångleskor och de gillar militärer som ser till att deras frihet att hata patriarkatet upprätthålls. Och de gillar Roy Larner.

Ibland är busarna bra att ha!

Om skribenten

Magnus Söderman

Magnus Söderman

En etnisk svensk man som befinner sig mitt i livet; opinionsbildare, författare och radiopratare på Motgift.

Logga in

Du är inte inloggad








» Glömt lösenordet?

Varukorg

Senaste filmklipp