Hade Joe McCarthy rätt då han varnade för kommunistinfiltrationen?

I dag används den amerikanske senatorn Joseph McCarthy av vänstern som ett exempel på politiskt förföljelse och paranoia, men hade han rätt i sina spekulationer och anklagelser om att kommunister försökte infiltrera den amerikanska staten under 40- och 50-talet?

Stötta Motgift

 kr. 

Välj din donation

Select Payment Method
Personal Info

Credit Card Info
This is a secure SSL encrypted payment.

Donation Total: 10,00 kr. 

Den gängse samtida uppfattningen om den republikanske Wisconsin-senatorn Joseph McCarthy är att han under Kalla krigets tidiga 50-tal spelade på den rådande kommuniststräcken som fanns i det amerikanska samhället till följd av andra världskrigets slut och Sovjetunionens etablering som den andra nukleära världsmakten när han påstod att den amerikanska staten var utsatt för en systematisk infiltration av subversiva kommunistiska krafter.

Nu för tiden används McCarthys namn ofta raljant av vänsterdebattörer som antiklimaktiskt påkallar att: ”det blev ju inget kommunistiskt maktövertagande i USA”, och insinuerar då att anklagelserna om infiltration var irrationella och felaktiga. McCarthys namn har till och med (inte helt olikt Vidkun Quislings som blivit synonymt med landsförrädare) blivit liktydigt med åsiktsregistrering och politisk förföljelse kallat ”McCarthyism”.

I Nationalencyklopedin lyder följande beskrivning: ”McCarthyiʹsm, benämning på politisk förföljelse av personer som anses ha vänsterradikala eller socialistiska sympatier”. Begreppet har blivit så vedertaget att president Donald Trump använde det när han beskrev de nya avslöjandena om Obamas avlyssningar under valkampanjen:

Bara på ett symboliskt plan så är det påfallande att medias historiska schablonbild av McCarthy svalts helt och hållet även av republikanerna. För rädslan och alarmismen var aldrig obefogad, utan tvärtom så var den högst verklig och baserad på konkreta händelser. Specifikt hörrör ”häxjakten” på kommunister under mitten på 40- och början på 50-talet från det då omfattande industrispionaget som renderade i att atombombshemligheterna läckte på slutet av 40-talet vilket gjorde att Sovjetunionen kunde bygga sina egna kärnvapen.

Atomspionerna som de kom att kallas, och avslöjandet av dem — gjorde många amerikaner uppmärksamma på den nya situationen där en betydande del av landets egna underrättelsetjänst indirekt sympatiserade, eller direkt understödde den andra stormakten genom att läcka vital information till den. Detta fenomen skapade en helt ny amerikanska generation av anti-kommunister, och de var inte paranoia som motiverade deras engagemang utan en veritabel oro inför framtiden för deras nation — och i deras analys hade de helt rätt, förutom en detalj: det var huvudsakligen inte ideologiskt övertygade kommunister som låg bakom denna infiltration; utan primärt etniska judar.

Julius och Ethel Rosenberg avrättades 1953; de första civila medborgarna att dömas till dödsstraff för spionage i USA:s historia.

Förutom den tyske fysikern Klaus Fuchs, så var de kommunistiska spionerna som läckte Manhattanprojektets hemligheter till Sovjetunionen uteslutande etniska judar. De viktigaste personerna som dömdes för sitt konspirerande var Harry Gold, Morris Cohen, Theodore Hall (född Holtzberg), David Greenglass, George Abramovich Koval, Irving Lerner, Morton Sobell, Abraham Brothman, Miriam Moskowitz, Sidney Weinbaum, Saville Sax och kanske de mest kända exemplet makarna Julius och Ethel Rosenberg.

Det var inte bara det militär-industriella komplexet som undersöktes efter kommunistisk entrism utan även filmindustrin och Hollywood stod inför granskning. I representanthuset fick kommittén HUAC (House Un-American Activities Committee) uppgiften att undersöka suspekt spridning av pro-kommunistisk propaganda i samhället. HUAC-kommittén associeras ofta felaktigt med McCarthy som aldrig själv deltog i dess arbete även om han gav sitt fulla stöd till verksamheten. Det man gjorde var att man kallade inflytelserika regissörer och manusförfattare som ansågs vara oamerikanska femtekolonnare till att bli utfrågade angående sina aktiviteter och politiska sympatier. Kommittén kallade 79 personer involverade i filmindustrin och Screen Actors Guild (fackförbundet för skådespelare) för utfrågning, av dem så vägrade 19 att samarbeta med domstolen och tio stycken blev kända som ”The Hollywood Ten” eftersom de vägrade svara på om de var medlemmar i kommunistpartiet eller sympatiserade med det, och blev därför dömda för contempt of court (domstolstrots) till böter och sex månaders fängelse. Av Hollywood-tiorna så var sju av tio etniska judar.

The Hollywood Ten.

Joe McCarthys mest kända förhör var med medlemmar av den amerikanska militären under 1954, och till sin juridiska assistent ville först McCarthy ha Robert Kennedy men blev istället rekommenderad att välja den unge judiske juristen Roy Cohn för att slippa anklagelser om antisemitism. Utfallet av arméförhören blev inte som man önskade och väldigt lite konkret bevisföring kunde samlas in, och vid det här tillfället hade redan media under en längre tid bedrivit en aggressiv hetskampanj riktad mot McCarthy — vilket är i direkt konstrast med den historiebeskrivning som vi har fått lära oss, det vill säga att USA under den här tiden enades kring ett kompakt kommunisthat när i verkligheten McCarthy som den mest prominente anti-kommunisten själv blev starkt kritiserad och till och med hånad i amerikansk media för sina försök att avslöja infiltratörer, och efter den genomgående negativa publiciteten från arméförhören och de uteblivna resultaten tog det inte länge innan McCarthy byttes ut som ordförande för underkommittén. Efter avgången som ordförande tynade McCarthy bort från det mediala rampljuset och dog inte långt efter 1957 på grund av en leversjukdom.

Inte traditionell kommunism

Ett fel som anti-kommunisterna under det amerikanska 50-talet gjorde var att de förväntade sig en traditionell implementering av den marxistiska doktrinen som man tidigare hade bevittnat i Ryssland med en regelrätt bolsjevikisk beväpnad revolution; därför stirrade man sig blinda på infiltration av statsapparaten och militären, och förutom den mer symboliska men ack så ineffektiva svartlistningen inom filmindustrin så motarbetades aldrig riktigt det kulturella och metapolitiska införandet av det marxistiska tankegodset.

Precis som en del konstaterar i dag, så hade Joe McCarthy fel i det att det aldrig blev något kommunistiskt maktövertagande i USA. Kommunistiska partiet var och förblev en obetydlig företeelse rent parlamentariskt och man genomförde aldrig någon revolution. Men det är heller inte särskilt överraskande eller ens konstigt, då en regelrätt bolsjevikisk approach vore omöjlig att genomföra i 50-talets USA på grund av dess kulturella arv.

Eftersom den amerikanska nationen vars själva identitet helt grundades på frihet, kristendom och konservatism — som alla är ytterst oförenliga med den marxistiska doktrinen — så sågs det helt enkelt som meningslöst av de drivande personerna som ville se ett kommunistiskt USA att ens försöka agitera massorna mot ofrihet när både kulturen och traditionen var emot detta. Istället agerade man långsiktigt och en ny form av kommunism växte fram, inte en ekonomisk sådan utan en som istället manifesterade sig på andra sätt i samhället.

En rörelse som inte på ytan varken när den startades, eller i dag när etablerade historiker talar om den benämns som kommunistisk är den så kallade medborgarrättsrörelsen. Martin Luther King Jr som var det mest kända ansiktet utåt för medborgarrättsrörelsen blev undersökt av FBI eftersom hans närmaste man, rådgivare och talskrivare den judiske advokaten Stanley Levison hade en bakgrund som ledare inom det amerikanska kommunistpartiet, och genom medborgarrättsrörelsen kunde man maskera den kommunistiska retoriken om att införa politisk-ekonomisk utjämning och jämlikhet bakom argument som istället handlade om lika rättigheter och jämlikhet mellan raserna och könen.

Genom att förändra kulturen så var tanken att på sikt göra landet mottagligt för ett verkligt kommunistiskt system, men för att det skulle vara möjligt måste allt traditionellt som utgör nationen brytas ner. Detta är också anledningen till att europeiska länder där regelrätt ekonomisk kommunism införts genom ett militärt maktövertagande i dag är i en bättre situationen än de länderna som aldrig varit ockuperade av Sovjetunionen, eftersom vid ett direkt militärt maktövertagande så fanns det ingen anledning till att korrumpera kulturen då man redan kontrollerade staten. Och det är precis vad vi nu ser i Östeuropa, när kommunismen försvann återhämtade sig nationerna väldigt fort eftersom kulturen aldrig förstördes inifrån.

Ett beundransvärt försök

Senator Joe McCarthy lyckades inte i sin mission att avslöja och stoppa framväxten av kommunismen i USA, men hans försök och engagemang var lovvärt. I dag skulle USA behöva en ny politiker i McCarthys anda som kunde fortsätta kampen mot det destruktiva marxistiska inflytandet som är starkare än någonsin. Ett oerhört problematiskt område — som är aktuellt just nu — som kommunisterna haft en enorm påverkan på är den amerikanska utrikespolitiken. Efter andra världskrigets slut flyttade en bytande del ideologiska trotskister till USA och Västvärlden och började kalla sig liberaler, och istället för att fortsätta förespråka en bolsjevikisk världsrevolution som Trotsky hade efterlyst började man förespråka en världsdemokratisering, och ett demokratiskt statsbyggande där alla stater som anses icke-demokratiska ska ”befrias” genom regimskifte. En senator i McCarthys kaliber skulle kunna sätta käppar i hjulet för krigsmaskinen, och det är förmodligen en anledning till att så mycket möda har lagts på att förstöra hans rykte.

För att svara på frågan som ställdes om Joe McCarthy hade rätt, så är svaret: Ja, även om vi i efterhand kan fastslå att den kommunistiska rörelsen i USA inte triumferat genom valvinster eller väpnad revolution utan genom att sakta förändra kulturen.

Om skribenten

Freddie

Freddie

Regimkritiker och svensk nationalist

Logga in

Du är inte inloggad








» Glömt lösenordet?

Varukorg

Senaste filmklipp