Alain de Benoist om Donald Trump och Marine Le Pen

Hur tänker Alain de Benoist, grundaren av den franska nya högern, om Donald Trump och Marine Le Pen? I denna intervju resonerar han om just detta.

Stötta Motgift

 kr. 

Välj din donation

Select Payment Method
Personal Info

Credit Card Info
This is a secure SSL encrypted payment.

Donation Total: 10,00 kr. 

– Den 8:e november 2016 hände vad som nästan föreföll otänkbart: en man som vågade utmana det globala liberala etablissemanget vann det amerikanska valet. Donald Trump blev USA:s fyrtiofemte president. För mig är det tydligt att Trumps seger innebar en kollaps för det globalistiska politiska paradigmet, och samtidigt inledde en ny historisk era. Vad kommer, enligt dig, att vara viktigast i relationen mellan USA och Europa framöver och vilka förhoppningar har du på den nye presidenten?

Det är uppenbart att valet av Donald Trump som USA:s president är en verklig historisk vändpunkt. Men jag är inte lika kategorisk och optimistisk som du. Jag tror det är viktigt att göra åtskillnad mellan ”Trumpfenomenet” och människan Trump. Trumpfenomenet är vad som gjorde valet av Donald Trump möjligt – och vad valet har avslöjat, är i detta fall det amerikanska folkets enorma missnöje med det oligarkiska etablissemang som styr över deras land. Trumpfenomenet skiljer sig i detta hänseende inte nämnvärt från Bernie Sanders-fenomenet. Detta är något klart positivt, som visar att den våg av vad som i Europa kommit att benämnas ”populism” nu har nått USA.

Beträffande Trump som person är jag desto mer kluven. Ser man till personligheten är han en uppenbart nyckfull, egocentrisk, impulsiv och fullständigt oförutsägbar person. Han har praktiskt taget ingen erfarenhet av politik och tror uppenbarligen att ett land kan drivas likt ett företag. Hans första initiativ har inte varit dåliga, men ofta taffliga. Det är också alldeles för tidigt att bedöma hans politik, vi har ännu inte den nödvändiga backspegeln.

Vad gäller den internationella politiken så är den mest positiva möjligheten i mina ögon att Amerika förmodligen kommer att återgå till en politik av protektionism och relativ isolationism (vilket innebär ett slut på den imperialistiska och aggressiva politik som företräddes av Hillary Clinton, som säkerligen inte hade tvekat att förklara krig med Ryssland). Men det återstår att se hur denna nya politisk ska implementeras. Många av Trumps motståndare anklagar honom för att ha ”tvivelaktiga sympatier för Ryssland.” Trump har också gett intryck av inte vara lika uttalat fientlig mot Vladimir Putin som sina neokonservativa föregångare i Vita huset. Men det är inte klart huruvida Trump intog denna position för att bevara freden i en värld som har blivit flerpolig, av verklig sympati för Putin, eller för att han mer cyniskt vill separera Moskva från Peking och låta kineserna betala priset för ett närmande till Kreml. Jag har också noterat att de antiryska sanktionerna ännu inte har lyfts, och att Donald Trump till och med gick så långt som att offentligt kungöra att Ryssland måste ”lämna tillbaka Krim till Ukraina”! Han har också tvingats att göra sig av med sin militära rådgivare, Michael Flynn, som anklagades för att ha haft kontakt med den ryska ambassadören i Washington. Trumps villkorslösa stöd till Israel, hans obefogade fientlighet gentemot Iran, och hans tydliga avsikt att riva upp kärnkraftsavtalet mellan Washington och Teheran utgör alla problem för ett närmande mellan Ryssland och USA. Vad gäller Europa verkar det vara av mindre intresse för den nye amerikanske presidenten.

Av alla dessa anledningar, tycks det för mig som att en viss försiktighet är påkallad i fråga om vad man verkligen kan förvänta sig från Donald Trump. Särskilt i USA är presidenten långt ifrån fri att göra precis som han vill, fastklämd mellan ett etablissemang som delvis är fientligt inställt till honom, en media som föraktar honom, en kongress som inte på långa vägar delar hans åsikter (det republikanska såväl som det demokratiska lägret), och en högsta domstol som inte nödvändigtvis alltid kommer göra honom till viljes.

– Donald Trump kräver en förändring av invandringslagarna då han betraktar radikal islamisk terrorism som ett grundläggande hot mot landets säkerhet. Trump som är motståndare till tolerans och politisk korrekthet i det amerikanska medborgarnas liv förespråkar hårdare invandringslagar och vill upprätta en särskild databas som innehåller information om alla muslimer som lagligen uppehåller sig i USA. Marine Le Pen vill också se hårdare lagar för invandring och föreslår att Washington, Paris och Moskva bildar en strategisk allians mot islamisk fundamentalism. Idag kan man säga att den mångkulturella politiken i Europa fullständigt har kollapsat. Invandrarna förmår inte och är inte villiga att integreras i det europeiska samhället, och det har lett till problem i form av terrorism och ökande religiös fundamentalism bland ungdomar i Europa. ”Politiken för öppna gränser” kräver alltför stora offer. Stödjer du förslaget om hårdare invandringslagar, och vilka specifika åtgärder tror du kan lösa problemet?

Marine Le Pen, som var mycket tillfreds med Donald Trumps valseger, delar hans övertygelse om att det är nödvändigt med strängare invandringslagar. Båda har uppenbart insett att ”öppna gränser” bara kan leda till katastrofer och förvärra redan existerande sociala sjukdomstillstånd. Båda har visat sin beslutsamhet i att bekämpa jihadistisk terrorism på ett mer effektivt och samordnat sätt. Men de metoder de tänker använda sig av är inte nödvändigtvis desamma. Marine Le Pen kommer självklart inte att bygga en mur vid medelhavskusten utan endast införa striktare kontroll över Frankrikes gränser. Inte heller tror jag att hon skulle vara beredd att förbjuda, ens temporärt, alla inresande från vissa muslimska länder, som Trump så hastigt har gjort, med risk för att hans dekret stoppas av domare. Det bör nämnas att Iran står med på listan över länder som omfattas av Trumps dekret, vilket är ganska märkligt, medan ett land som Saudiarabien inte gör det, trots att man fortsätter att stödja de mest extrema islamistiska rörelserna.

I vilket fall som helst är problemen med invandring och terrorism inte synonyma, även om det är tydligt att det förra utgör en rekryteringsbas för det senare. Ekonomiskt sett kan man säga att problemet med invandringen har två tydliga komponenter: å ena sidan de som kommer, och å andra sidan de som redan är här. Med lite beslutsamhet är det möjligt att förändra migrationsflödet i syfte att begränsa det så mycket som möjligt. Detta kan åstadkommas genom att införa striktare kontroller, genom att skicka tillbaka illegala invandrare, genom att stoppa politiska och sociala åtgärder som familjeåterförening vilka fungerar som sugpumpar, osv. Problemet med invandrare som redan har kommit hit är väldigt annorlunda, och mycket svårare att lösa. Frankrike har mellan tio och femton miljoner invånare av icke-europeiskt ursprung som redan har erhållit franskt medborgarskap. Vissa (men inte alla) döljer inte sin fientlighet mot republikens lagar, bor i no go-zoner, och har skapat ett sorts muslimskt parallellsamhälle på nationens territorium. Hur ska vi förhålla oss till dem? En del föreställer sig att de ska skickas tillbaka (idén om ”återvandring”), men de kan sällan utveckla hur det ska gå till. Donald Trump vill inte ”skicka tillbaka” alla latinamerikaner som erhållit amerikanskt medborgarskap till Mexiko, inte heller kommer han att skicka tillbaka de miljoner av svarta som bor i USA till Afrika. Det är självklart att han inte ämnar att göra så. Marine Le Pen förlitar sig på sekularism, det vill säga, på förbudet mot alla former av offentliga yttringar av religiös tro, för att uppmuntra de hon kallar ”våra muslimska landsmän” till assimilation. Men många är skeptiska. Det är tydligt att problemet varken kommer lösas med xenofobi eller angelism, men vilken är egentligen den rätta vägen? Den frågan kvarstår.

– De senaste åren har man kunnat observera ett ökande missnöje med den Europeiska unionens politik, och det talas allt oftare om dess upplösning. Efter fyrtiotre års medlemskap har Storbritannien beslutat att dra sig ur EU, vilket även ledde till att premiärministern David Cameron tvingades avgå. Vad tror du om EU:s öde? Kommer fler länder att följa Storbritanniens exempel? Donald Trump tror att det är oundvikligt (framförallt på grund av invandringskrisen).

När Europakommissionens president Jean-Claude Juncker förklarade varför han bestämt sig för att inte ställa upp för omval dolde han inte sin pessimism, vilket är talande. Den Europeiska unionen, som redan försvagats genom Brexit, är idag nästan raserad, kraftlös, och paralyserad. För tjugo år sedan trodde alla att ”Europa” skulle lösa alla problem. Idag har det blivit ett ännu ett problem, som klart förvärrar alla de andra. Från första början har den Europeiska unionen trotsat allt sunt förnuft: den har grundats på industri och handel, och inte politik och kultur; styrts från toppen (Brysselkommissionen), snarare än från gräsrotsnivå, vilket skulle ha inneburit strikt efterlevnad av subsidiaritetsprincipen; inriktat sig på snabb utvidgning istället för att fördjupa de redan existerande strukturerna; underlåtit att återskapa suveräniteten som tagits från nationalstaterna på en högre nivå; inte brytt sig om Europas geopolitiska gränser; och inte lyckats åstadkomma en europeisk diplomati, utrikespolitik eller ett gemensamt försvar.

På senare tid har den Europeiska unionen inte levt upp till sitt namn då man två gånger om splittrat Europa: först den brutala splittringen mellan nord och syd i och med införandet av en gemensam valuta, euron, vilken har visat sig oanvändbar för de minst ekonomiskt utvecklade länderna (därav krisen som i tur och ordning drabbade Grekland, Italien, Spanien och Portugal); och sedan motsättningarna mellan öst och väst, med Visegradländernas reaktion på Angela Merkels oansvariga beslut att öppna gränserna för invandrare.

På grund av allt detta, ser den Europeiska unionens framtid tämligen dyster ut. Om en större finanskris skulle inträffa de kommande månaderna eller åren – vilket är möjligt, om inte troligt – så är chansen stor att ett enat Europa inte kommer att bestå. Ingen vet idag om euron kommer att finnas kvar, åtminstone i sin nuvarande form, om två eller tre år! De invandringsrelaterade problemen kommer fortsätta att göra sig påminda. Efter Brexit är det mycket möjligt att vissa länder kommer känna sig lockade att följa Storbritanniens exempel, även om ingen för närvarande vågar ta steget. Marine Le Pen skulle som vi vet gärna anordna en fransk folkomröstning om utträde ur EU såväl som NATO.

Donald Trumps valseger kunde ha väckt en ny medvetenhet bland européer om den nya värld de har framför sig. Den kunde också ha uppmuntrat till införandet av en gemensam europeisk försvarspolitik. Men så blev inte fallet, eftersom det inte fanns någon politisk vilja. Européerna, i vilkas intresse det torde vara att se sig om österut och närma sig Ryssland, som de objektivt sett är i solidaritet med inom den Eurasiska kontinenten som helhet, har förlorat all historisk medvetenhet och all medvetenhet om sin identitet. De lever i ett tillstånd av tyngdlöshet, nöjer sig med att mekaniskt upprepa abstrakta formler (”västerländska värden,”mänskliga rättigheter,” det ”öppna samhället,” osv.) som inte har något med verkligheten att skaffa. I Washington, Moskva och Peking försöker man föreställa sig hur morgondagens värld kommer att se ut, Europa låter sig å andra sidan flyta med strömmen, och riskerar därmed att bli en spelbricka i andra folks historia.

– Efter valet av Donald Trump har ”antiamerikanism” fått en helt ny innebörd. Om ordet under ”Obamatiden” var synonymt med antiglobalisering och syftade till att bekämpa det unipolära projektet, så har det sedan ”Trumptiden” inleddes blivit synonymt med globalisering. Nordamerikas imperialistiska politik, intetsägande pseudotolerans, och en mångkulturalism som öppnar portarna för fundamentalistiska invandrare. Men andra ord har antiamerikanism i den nuvarande politiska kontexten blivit en del av retoriken hos precis samma liberala elit för vilken Trumps ankomst var ett hårt slag. För Trumps motståndare var den 20:e januari ”slutet på historien,” medan det för oss innebar en öppning för nya möjligheter och alternativ. Sammansättningen av politiska aktörer och politiska krafter har radikalt förändrats. Men vad händer om den nuvarande antiamerikanismen inte bara leder till en våg av protester (som kvinnomarschen i Washington), utan även till mer allvarliga aktioner? Vad kan vi förvänta oss från globalisterna som nu befinner sig i opposition?

Du utgår i din fråga från att de liberala globalisterna har blivit antiamerikanistiska efter valet av Trump, så att gårdagens antiamerikanister (som både var antiamerikanistiska och antiliberala) på något vis kommer att bli proamerikanska. Jag tror inte att det är så det ligger till. Jag kan först och främst observera att de liberala eliterna inte uttrycker sig på något antiamerikanistiskt sätt. Trump representerar i deras ögon snarare något främmande när man jämför honom med den amerikanska ideologin, som knappt förändrats sedan unionsfädernas tid. Likaledes ser jag inte varför de antiliberaler som tidigare har varit fientliga till den här amerikanska ideologin skulle glömma allt som legat till grund för deras kritik. I två århundraden har den amerikanska ideologin vilat på antropologiska och ideologiska fundament som man fortfarande har all anledning att kritisera, med eller utan Trump.

Det skulle också vara ett misstag att anta att Donald Trump nödvändigtvis kommer att föra en politik som kommer att vara objektivt fördelaktig för Europa eller Ryssland. Trump har den stora förtjänsten att han vill bryta med en besinningslös interventionism, och i viss mån också med drömmen om en unipolär värld, men hans mål är och förblir, att sätta Amerikas intressen främst: Amerika först! Det är ganska naturligt för en amerikansk president som lovar att ”göra Amerika fantastiskt igen.” Men detta gör inte amerikanska intressen mer förenliga än tidigare med ryska eller europeiska intressen. Och till sist så behöver jag inte påminna dig om vikten av geopolitiska förhållanden, i synnerhet den urgamla antagonismen mellan land och hav. Dessa grundläggande geopolitiska sanningar, denna ofrånkomliga antagonism, har självklart inte upphört genom valet av Donald Trump . . .

Jag vill personligen tillägga att jag själv aldrig definierat mig primärt som en ”antiamerikanist”. Jag är inte någon amerikanofob! Jag är framförallt en motståndare till kapitalism, det kapitalistiska avskaffandet av begränsningar, marknadens överhöghet, ”varufetischismen” (Karl Marx), profitens logik, och ”marknadens monoteism.” Kapitalismens antropologi härrör från en liberal ideologi som bygger på individualism, själviskhet (egenintressets axiom), och föreställningen om att ett samhälle kan ordnas endast utifrån juridiska avtal och handelsutbyten. Så vitt jag vet, är denna ideologi fortfarande rådande i USA. Donald Trump kom visserligen till makten genom en våg av populism som jag sympatiserar med. Likväl är han själv en kapitalist, till och med en superkapitalist, som har bildat en regering bestående av miljardärer (många av dem tidigare Goldman Sachs-anställda). Han kommer helt säkert att främja en traditionell industri- och entreprenörskapitalism (som är fullständigt likgiltig för ekologiska frågor), i motsats till den deterritorialiserande kapitalism som kräver att inga begränsningar hindrar den fria rörligheten för varor, tjänster och kapital. Men detta förändrar inte sakens kärna. Oavsett vilka känslor personen Donald Trump kan komma att framkalla, och oavsett vilken politik han kommer att föra, förblir huvudfienden liberal kapitalism.

– Hur bedömer du Marine Le Pens chanser att vinna det stundande valet? Är Frankrike redo före en sådan förändring?

Om presidentvalet bara hade en omgång, skulle Marine Le Pen ha störst chans att vinna, eftersom alla opinionsundersökningar visar att hon har störst stöd av alla kandidater. Men i Frankrike har presidentvalet två omgångar, och samma opinionsundersökningar visar att hon kommer att förlora den andra omgången eftersom de andra kandidaterna kommer att gå samman för att stoppa henne. Givetvis kan man inte utesluta något, särskilt i en valkampanj som redan varit rik på överraskningar, men i skrivande stund är detta helt klart det mest sannolika scenariot. Att ta sig till den andra omgången skulle icke desto mindre vara en stor framgång för Marine Le Pen, särskilt om hon får möta en kandidat som inte tillhör något av de två stora ”regeringspartierna” som växelvis styrt Frankrike i trettio år.

Du frågar mig, ifall Marine Le Pen skulle vinna valet, om Frankrike är redo för en sådan förändring. Frågan är snarare om Marine Le Pen och hennes parti själva är redo för det!

Från redaktionen: Ovanstående är en översättning av Greg Johnsons översättning av en intervju som gjordes på franska av den ryska Internationella eurasiska rörelsen med Alain de Benoist, grundaren av den franska nya högern, i februari 2017. Texten är publicerad med tillstånd av Counter-Currents Publishing.

Logga in

Du är inte inloggad








» Glömt lösenordet?

Varukorg

Senaste filmklipp