Britta Svensson och privilegiet att mobba

Är kvällstidningsjournalister verkligen offer för hat och mobbing? Britta Svensson tycker att hennes kollegor sätter på sig offerkoftan i onödan, men avslöjar samtidigt något om den egna, sjuka internkulturen.

Stötta Motgift

 kr. 

Välj din donation

Select Payment Method
Personal Info

Credit Card Info
This is a secure SSL encrypted payment.

Donation Total: 10,00 kr. 

En svensk kvällstidningsjournalist som faktiskt kan vara rolig att läsa är Britta Svensson, eftersom hon alltid skriver innan hon tänker. I den mån hon någonsin tänker i någon rimlig mening, vill säga. Hennes alster utgör en typisk politiskt korrekt svensk tants inre monolog som skulle ha haft högt litterärt värde om den hade varit uppdiktad.

Jag får ännu en enkät skickad till mig om hot, trakasserier och våld mot journalister. Det droppar in sådana med jämna mellanrum. Och plötsligt känner jag att jag inte längre orkar svara.

/…/Jag förstår att det finns kolleger som är hårt utsatta, som lider. Men jag tycker också att tjatet om hatet kan leda till en sorts martyrgloria kring journalister, de stackarna som bryts ner av hat. Jag vill för egen del inte vara i offerposition. Jag har tröttnat på att klaga i alla dessa enkäter.

/…/Det är en styrka att ha varit mobbad som barn, det gör att man inte enbart förväntar sig kärlek och beundran från omgivningen, utan är fullt beredd på annat. Har man redan som sjuåring i den fysiska verkligheten varit omringad av andra som skriker nedsättande saker, vet man att det handlar om en maktkamp, där mobbarna i alla fall på sikt är förlorarna.

/…/Under 40 år i yrkeslivet har jag sett många kolleger ge upp vid första motgång, särskilt gäller det kvinnliga kolleger. Själv ger jag aldrig upp. Det har inte ett dugg med revanschlystnad, eller “nu ska jag visa dem”-tänkande att göra.

Hon kängar (med all rätt) mot kollegor som ägnar sig åt självömkan, samtidigt som hon skryter om hur stark hon själv är eftersom hon blivit mobbad som barn. Hon ger minsann aldrig upp, till skillnad från kvinnliga kolleger (sic).

Hon är ingen fitta, alltså.

Det var nu inte meningen att hacka på henne för sakens skull och jag vet att det är elakt, men hon är intressant att läsa just för att hon är så oslipad. Ur Brittas mycket oprocessade tankeflöde framgår flera intressanta saker. Till exempel att journalister inom maktens media ägnar sig åt en ynklig självömkanskultur. Hon skriver att hon får enkät efter enkät med frågor om huruvida hon känner sig hotad i egenskap av journalist. Vem skickar ut dem – journalistförbundet? Svenska PEN?

Att sura kommentarer från missnöjda, maktlösa, frustrerade läsare upplevs som ”mobbing” är också anmärkningsvärt. De ska för det första vara glada över att någon läser dem och reagerar överhuvudtaget i dagens läge, men det alltså från en redaktion som har satt mobbning i system, och konsekvent kallar sina hatobjekt för ”hatare”.

Inom ”kåren” är man uppenbarligen väldigt bekymrad över att licensen att mobba inte längre är exklusiv.

Och vem vill inte slå vakt om ett sådant privilegium?

Etiketter

Om skribenten

Jonas De Geer

Jonas De Geer

Logga in

Du är inte inloggad








» Glömt lösenordet?

Varukorg

Senaste filmklipp