En annan tid, en annan värld?

Självuppoffring, idealism och den återinförda värnplikten – en blivande moders perspektiv

En blivande mor funderar om sådant som många av dagens svenskar sällan stannar upp och kontemplerar över.

Stötta Motgift

 kr. 

Välj din donation

Select Payment Method
Personal Info

Credit Card Info
This is a secure SSL encrypted payment.

Donation Total: 10,00 kr. 

Värnplikten är tillbaka vilket är en chock för många. Nu blir plötsligt ord och idéer om tvång, tjänstgöring och att ställa sig till förfogande till nationen en verklighet för många, något de flesta trodde var borta. Många liberaler har slagit på den stora trumman och skrivit om vilket brott det här är mot de unga vars år nu slösas bort. Smaka på rubriken: ”det handlar om övergrepp!”. Att många ungdomar redan slösar med sin tid – överdriven datorspelande,  sabbatsår, festresor, att de hoppar av diverse utbildningar, eller bara söker sig till onödiga utbildningar – tas inte i beaktning.

Inte heller att det är svårt för ungdomar att få jobb eller ens skaffa sig erfarenhet för att skaffa sig sitt första jobb, så att militärtjänstgöring kanske skulle göra gott. Nej, det är just tjänstgöring för staten, för folket och nationen, som är hotet mot individen. När man tänker på militärens betydelse, inte bara för individen utan för folket, dess framtid och säkerhet, är dessa argument såklart helt befängda.

Vad jag har förstått är att militären kommer att formas efter nuvarande PK-formula som definierar vår nutid och i synnerhet Sverige. Men jag skriver inte utifrån det. Även om våra tankar om militären kan förändras så är krig ändå detsamma, och förberedelse och försvar för det kvarstår. USA må ha välkomnat kvinnor i stridande förband men faktum kvarstår att det är få som kommer in och exempelvis så har enbart två kvinnor avklarat US Ranger School.  Detta är verkligheten och krig kommer inte ändra på naturen.

Vad diskussionen om värnplikt har visat är hur främmande idén om självuppoffring är för de flesta. Det kanske ligger i vissa människors natur; den starke väljer att offra sig och finner värde i det, men när man blir tillräckligt alienerad från gruppen väljer den starke att gå höger, ut till sitt egna. Men tanken på att den starke ska överleva utan solidaritet med den svage är sällsynt i vårt Sverige; här ska vi ta hand om varandra. Men nu när värnplikten har återinförts visas den sanna idén om hur långt denna självuppoffring går; det är bra om folk offrar sig, men inte en själv.

Jag är gravid och som många gravida kvinnor frågar jag min make de klassiska frågorna; kommer du älska mig även om jag blir tjock och ful med märken? Men min mans svar ställde om allt; såklart jag kommer älska dig, du offrar ju dig själv för vår familj och framtid. Och där har vi det. Medan män gick ut till krig för vår trygghet och framtid så födde kvinnor framtiden och gav familjen trygghet. Även om det finns en stor skillnad gällande graviditet och krig, så ser jag likheter med rädslan inför båda; båda får mannen och kvinnan att ställa sig inför idéer om självuppoffring, lidande och för andras bästa. Skulle det vara upp till båda två, så skulle ingen välja allt det svåra och farliga frivilligt. Istället skulle man hellre vilja ha ett tryggt jobb istället för minusgrader i skogen med dålig lön, eller barn utan smärtan och kroppsliga förändringar. Vi alla räds för smärta och vi kräver alla stor lön för mödan, även innan något arbete har utförts. Detta är vad man i den amerikanska debatten kallar för ”entitlement”.

Vi har blivit så materialistiska att lön med heder och ideal inte räcker för majoriteten. Att hävda att smärtan är värt resultatet lämnar nästan alla tveksamma. När man slår sig för bröstet om ideal och hur vackert det är, kommer detta förvirra de flesta. Om man försöker argumentera att en tid av svält kommer ge tid av skörd får det många att skratta; för varför skulle man frivilligt ha ont? Det här är resultatet av en tid av bekvämligheter, tiden som har fostrat de barn vi ser växa upp till män och kvinnor idag. Vi har redan sett trenden med hur folk skjuter upp familjebildning till senare år; barn och familj ses som alltför krävande av individen, som hellre vill ägna sig åt en bekväm karriär, ha illusion av frihet samt ägna sig åt självförverkligande och konsumtion.

Det är för mycket begärt att alla ska bli idealister och offra sig imorgon för nationens bästa. Men att utmana individen och få fram dessa tankar är ett måste, för vad vi än hoppas på så kommer Sverige gå mot tuffare tider. För allt detta krävs aktivism. Jag talar inte om klistermärken med mera. Sann aktivism är en hållbar, traditionell och konstruktiv livsstil – i det fördolda eller ej. Det är ju våra idéer och vår existens som ses som ett hot.

Politiker har enbart haft kortsiktiga planer för eget bästa som är en av orsakerna till det förfall vi ser idag. Vi kan inte som individer falla för samma ansvarslösa synsätt. Om vi lyckas utan uppoffring är det för att någon annan har offrat sig för oss; om vi offrar utan framgång är det för att någon annan ska uppnå det efter oss. Värnplikt är inte bara en fråga för de få unga pojkar och flickor som kommer värvas, det är en fråga som väcker tankar kring vår plikt som folk för vår nation. Det finns mer djupgående problem än bara siffror, det är en folksjäl som måste väckas. Inte för att enbart ta upp vapen för vår nation, men också ta an vår plikt som man och kvinna för att bygga grunden för ett bättre samhälle.

/ Sanna

Om skribenten

Insändare

Logga in

Du är inte inloggad








» Glömt lösenordet?

Varukorg

Senaste filmklipp