Artikel Insändare

Möten mellan kulturer är grunden för tolerans och nationalism

Australiensare träffar somaliskt barn
Att människor som söker sig till nationalismen skulle göra det på grund av att de saknar erfarenhet av andra folk är en seglivad myt. Robert Almgren berättar här om hur resor och möten med andra folk snarare lagt grunden för hans, och många andras, nationalism.

Stötta Motgift

 kr. 

Välj din donation

Select Payment Method
Personal Info

Kortinformation
Denna betalningen sker med SSL-kryptering och ingen data lagras på våra servrar

Donation Total: 10,00 kr. 

Det finns trångsynta och hatiska grupper i Sverige som genomgående ser ned på och föraktar främmande, framförallt icke-västerländska kulturer. En del av dessa nöjer sig med att försöka övertyga alla med mörkare hudfärg (människor de föraktfullt kallar rasifierade) att komma till Sverige för att sedan tvinga på dom sin egen chauvinistiska världsbild som bygger på unkna totalitära idéer som härstammar från tidigt 1900-tal. De grupper jag talar om är främst den svenska och europeiska vänstern. Dessa grupper anser att resten av planeten som omfamnar nationalism, traditionella kärnfamiljer och religion, inte vet vad som är bäst för dem, för att istället tvinga på dem feminism, klasshat och ateism. Andra grupper som kallar sig liberala går så långt att de stödjer krig i framförallt Mellanöstern, för att sprida sina kosmopolitiska värderingar, och för att utnyttja flyktingar från dessa krig, som billig arbetskraft i våra länder.

Vad gör någon till liberal eller vänsterextremist?

Men hur kan människor som dessa bli så hatiska? Personligen tror jag att detta i många fall beror på att de inte upplevt världen utanför Europa och i vissa fall inte ens utanför sina egna helvita överklassområden. Pro-vita och nationalistiska företrädare har istället ofta format sina åsikter efter verkliga möten med andra folk och kulturer. En av dessa är Jared Taylor som växte upp i en vit kristen missionerande familj i Japan, han lärde sig från denna upplevelse hur väl fungerande och sammanhållet ett etniskt homogent och traditionellt samhälle kan vara. När han började resa runt och studera ibland annat Sydafrika i tjugoårsåldern, såg han istället de katastrofala följderna av samhällen där etniska grupper tvingas leva för tätt inpå varandra. När han senare flyttade till Amerika och såg konsekvenserna av påtvingad integration där startade han organisationen American Renaissance för att förespråka behovet av etnisk sammanhållning mellan vita och behovet för alla etniska grupper att få välja vilka man vill leva med, som grunden för ett välfungerande samhälle.

Hur möten med främmande kulturer skapar nationalister

Ett annat exempel är Dr. David Duke som är författare till bland annat Den judiska rasismen, som växte upp som en ung liberal i den amerikanska södern. I ett rörande kapitel i sin självbiografi Mitt Uppvaknande
beskriver han hur familjens svarta hushållerska, trots att hon älskade hans familj och dom älskade henne, lärde den då unge David att du måste älska ditt eget folk först innan du kan älska andra. Senare reste David Duke genom bland annat Indien och Europa samt Israel för att lära sig mer om sitt eget ursprung och för att kunna förstå andra folkgrupper. Det var under dessa resor han slutligen formade sitt etniska medvetande som väglett honom sedan dess. Ett exempel till är författaren William Gayley som skrivit ”Which Way Western Man?” som handlar om hur han som en passionerad franciskanermunk reste runt världen för att hjälpa de utsatta, som lärde honom om vikten av nationalism för alla folk, men framförallt sitt eget.

Mina egna erfarenheter från resor utanför Europa och i Gambia

Redan i tidiga år lärde mina föräldrar mig hur viktigt det är att respektera och att vara öppen mot andra folk och kulturer. Jag fick tack vare min far resa mycket som liten utanför Europa och även pröva att leva med en svart muslimsk familj i Gambia, något som påverkade mig mycket. Jag tyckte inte om allt jag såg där, bland annat behandlingen av kvinnor var något jag retade mig på och böneutropen från minareterna klockan fem på morgonen är inget jag saknar. Men jag tyckte mycket om de rytmiska afrikanska folkdanserna, de lokala folksagorna, det glada lynnet (trots all fattigdom) och mycket mer.

Det som påverkade mig mest var vänskapen med en jämnårig afrikansk pojke vid namn Alhadji (som jag tyvärr tappat kontakten med). Ett starkt minne var när jag och Alhadji tog en tur till ett närliggande turistområde ägt av tyskar, Alhadji tilläts inte följa med mig in på området till skillnad från mig, med motiveringen ”vi vill inte ha några tiggare här”. Detta gjorde mig riktigt förbannad, ”det här är ju hans land” röt jag till mot de rågblonda tyska vakterna, men Alhadji sa uppgivet till mig att ”det är som det är, vi går vidare”. Många afrikaner jag mötte fjäskade för mig eller var aggressiva för att försöka pressa mig på pengar, vilket jag ändå hade viss förståelse för på grund av den extrema fattigdomen, men Alhadji bad mig aldrig om pengar, han förklarade att han är stolt över att bo i Gambia, och att han är stolt över att vara Muslim, vilket bekräftades när han vägrade bli bjuden på mat av mig och min far trots att han var hungrig, för att de firade Ramadan.

Mina möten med andra kulturer i Sverige

Min ovilja mot massinvandring och mångkultur formades senare, främst när jag började på ett kulturberikat gymnasium i Stockholm där jag återigen fick uppleva att vara en minoritet, fast i mitt eget land, och där jag och flera andra svenskar kontinuerligt fick utstå hot och våld för att vi var svennejävlar. Detta var dock inte det värsta, många av eleverna med invandrarbakgrund var trots allt tillmötesgående och flera blev med tiden nära vänner. Det var när vi inte ens fick bära svenska symboler i skolan, sjunga nationalsången på skolavslutningar med mera, för att inte invandrare skulle känna sig utanför, då kände jag samma indignation jag hade upplevt när Alhadji förvägrades att gå var han ville där han och hans familj bott i generationer: ”Det här är ju mitt land!”. Jag förstår de som växer upp i Sverige med en annan etnisk bakgrund som vill markera sin tillhörighet med andra landsmän i Sverige, det är helt naturligt, vad som inte är naturligt är den politiska elit i detta land som vill förvägra infödda svenskar att göra samma sak.

När jag sedermera började engagera mig för mitt eget folks rätt till sin identitet i den ”nationella rörelsen”, var det inte för att jag saknade erfarenheter från möten med andra kulturer, och inte heller på grund av något kategoriskt hat mot enskilda folkgrupper, tvärtom har jag oftare, fram till idag, mött mer förståelse från vänner av icke-europeiskt ursprung som kan relatera till mitt behov av etnisk stolthet och tillhörighet, dom är ju också stolta över sitt ursprung. När jag är ute på stan med vänner som är turkar och chilenare, hälsar de ofta på andra av samma bakgrund som bröder och systrar, trots att de aldrig träffats förut, men jag ser det som naturligt och självklart, eftersom jag ser på mitt eget folk på samma sätt. De som aktivt försökt motverka mig med både hot, våld och smädelser under åren för mitt engagemang, har nästan uteslutande varit vita medelklass-svenskar, som den rasrena redaktionen på Expressen och de lika vita aktivisterna i extremvänstern.

Kanske hade några av dessa människor också haft större förståelse för vikten av nationalism ifall de haft förmånen att resa mer i unga år (utanför turistområdena) och ifall de själva fått pröva på att leva som en minoritet i en invandrardominerad förort eller skola. Denna misstanke fick jag bekräftad när jag engagerade mig i Sverigedemokraterna och senare i Nationaldemokraterna där vi snabbt kunde se att ju mer en kommun hade blivit berikad av massinvandring, desto lättare kunde vi värva medlemmar och röster där, medan i helsvenska vita områden fick vi knappt några sympatier alls, oavsett hur mycket flygblad vi delade.

Min slutsats

Det jag lärt mig av alla dessa erfarenheter, är att möten med, och förståelse för andra folk är en viktig grund för samarbete och fred, både i omvärlden och i Sverige. Jag har även insett att möten med andra kulturer och folk ofta utgör grunden för att kunna utveckla en kärlek och uppskattning för det egna etniska och kulturella arvet. Till dem som har råd och möjlighet kan jag därför starkt rekommendera att resa mycket, framförallt utanför Europa (och utanför turistområdena), särskilt i unga år, för att uppleva hur olika vi tänker och lever i olika delar av världen, på gott och ont. Detta skapar även (åtminstone för mig) en stark uppskattning för en värld där alla folk har ett eget hemland, där de kan utvecklas i relation till andra länder och på sina egna villkor. Detta är även själva förutsättningen för bibehållandet av en kulturell och etnisk mångfald i världen, i kontrast till en globaliserad värld utan gränser där slutresultatet oundvikligen är skapandet av en grå identitetslös massa, eller i värsta fall etniska konflikter och folkmord.

En viss invandring mellan länder är både sunt, naturligt, och ja – berikande. Men bara om den sker på det egna folkets villkor, utan att hota den sociala gemenskapen, kulturen och majoritetsbefolkningens överlevnad. Med nationalismen som ledstjärna kan vi bygga en värld av förståelse och fred baserad på respekt för varandras gränser, suveränitet och respekt för alla folks rätt att leva efter sina egna traditioner och värderingar i sina egna hemländer. För att citera John Lennon ”jag kanske är en drömmare, men jag är inte den enda”.


Detta är en insändare och insändarskribentens åsikter behöver inte nödvändigtvis stämma överens med medarbetarna på Motgifts dito. Tycker du annorlunda? Eller har du något du vill säga? Skicka din insändare till oss. Läs också: Vad är Motgift?

Om skribenten

Robert Almgren

Robert Almgren var ledare för Nationaldemokratisk Ungdom i början av 2000-talet, men lämnade sedan partipolitiken bakom sig. Idag intresserar han sig bland annat för filosofi, näringslära och träning.

Logga in

Du är inte inloggad








» Glömt lösenordet?

Varukorg

Skaffa tröjan!

Besök Det fria Sverige för fler sjyssta kläder och accessoarer

Senaste filmklipp

Varning för falska nyheter!

Varning för falska nyheter!

 

Tro inte på gammelmedias lögner! Gör som mer än 6000 andra och skriv upp dig på Motgifts nyhetsbrev och få en sammanfattning av det viktigaste från Skandinaviens ledande svenskvänliga alternativmedia. 

Det är helt gratis och du kan säga upp din prenumeration när du vill.

Du är nu uppskriven på nyhetsbrevet - välkommen!