Artikel Kultur

Bokrecension: The Myth of German Villainy

Det finns böcker och så finns det riktigt bra böcker. Sedan finns det böcker som den som här recenseras; en bok som du måste läsa för att förstå din samtid.

Boken The Myth of German Villainy är utgiven juni 2012 och författad av Benton L. Bradberry, en amerikansk pensionerad militär som arbetat som pilot och officer i många länder världen över för USAs räkning. Han har samtidigt haft ett brinnande intresse för historia, i synnerhet tiden från och med mitten av 1800-talet och framåt, vilket har fått honom att se igenom den propaganda han själv blivit matad med ända sen födseln 1937.

Boken, som på svenska nog skulle heta “Myten om tysk ondska“, är en fantastisk bok jag varmt vill rekommendera. Varför det? Jo, därför att den ger inte bara en klar bild av, och orsaken till, kommunismens uppkomst i Ryssland och Europa samt de två förödande världskrigen, utan den ger även en fantastisk förståelse för dagens situation!

Många tror och tycker att det där med Hitler och WWII är så mossigt, att vi nu lever i en ny tid med nya problem, att det där gamla bara är Hitlerism och krigsromantik som inte angår nationalister som blickar framåt. Jag har med tiden kommit fram till att det är helt fel! Helt åt helvete fel!

Trots att jag för mindre än två år sen läste The Bad War av M. S. King, som förvisso var mycket intressant, och som också började historiebeskrivningen vid mitten av 1800-talet, så förblev mycket av WWI (alltså tiden från 1914-1919) svårgripbar för mig, som i en dimma. Äntligen ser jag nu betydligt klarare hur allting hänger ihop, och hur det styr dagens geopolitik.

De saker som är speciella med The Myth of German Villainy jämfört med andra böcker i den genren är: 

  1. Stilen är fängslande, man vill hela tiden vill läsa mer, lite som skönlitterära verk där man blir nyfiken på fortsättningen. Detta skiljer boken från torr historia, eller mer vetenskapliga verk som Kritikkulturen av MacDonald. Både språk och stil har därmed att härligt flyt, trots massor av referenser och citat. Visserligen finns en hel del ord som väl inte ingår i skolengelskan, och dessa får du slå upp. Dessa “svåra ord” är dock inte några vetenskapliga krångliga fackuttryck utan de ger de rätta nyanserna och ett bra “schwung”. Språket är amerikanska, vilket gör det hela lite lättare och rakare än det brittiska ofta mer invecklade sättet att utrycka sig.
  2. Rakt igenom hela boken finns ett starkt fokus på att presentera propagandan – det är den som de facto styr mycket av utvecklingens gång, och det är just den som “vanlig” historia ofta helt missar. Propagandan går som en röd tråd genom hela historien från 1870 och framåt, och idag är vi minst lika dränkta i den som förr. Propagandan styr politiken som i sin tur styr krigen, samt i vårt fall massinvandringen. Propagandan är ofta sinistert dold som underhållning eller reklam eller draperad som det vore fakta. Den propaganda som skapades för 70-100 år sen är fortfarande den som gäller än idag och vad folk än idag tror på. Och det är den här aspekten i den här boken som skapar en stor förståelse för dagens politik.
  3. Boken har, trots dess titel, en stark fokus på kommunismen och hur den har varit en mycket central del av utveckligen ända sen tidigt 1900-tal ända in i våra dagar, även om den i våra dagar inte går under namnet kommunism. Förutom kommunism som en röd tråd genom historien så beskriver Bradberry även kulturella företeelser och idéhistoriska skeenden, vilket förstärker förståelsen för varför saker sker, vad som driver makten mot krig och vad som driver propagandan i en viss riktning.

Den kritiske kan med fog hävda att boken är rejält “anti-semitisk”, men jag vill påstå att det finns inga anti-judiska fraser i boken som inte är rejält underbyggda med fakta om varför det judiska agerandet blev så illa omtyckt, för att inte säga direkt hatat. Bradberry har gjort ett mycket gediget jobb i att söka efter källorna, och hans eget privata bibliotek av böcker är enormt stort (i bibliografin i slutet av boken skriver han att de flesta böckerna i den långa listan tillhör hans privata bibliotek). Han citerar väldigt mycket från olika källor, vilket ger boken tyngd.

Ingen bok är dock så bra att Ludwig inte kan kritisera den:-) Den här boken är givetvis inget undantag. Jag har följande kritik:

  • Han återger Kazar-terorin utan att nämna att den är kraftigt ifrågasatt av populationsgenetiker och av gruppevolutionär psykologi (som Kevin MacDonald) och av David Duke med flera, vilka anser teorin vara fel. Även skaparen av teorin, Koestler, har medgett att han skapade den i tron att den skulle gynna judar och krossa föreställningen om judar som en ras.
  • Han återger (noggranna citat förvisso) alltför okritiskt tortyrbeskrivningar om den röda terrorn och den bestialiska tortyr som utfördes av Chekan, trots att flera personer har gjort gällande att vissa “vittnesskildringar” i sig är antingen överdrivna eller är fantasier. (Men även om hälften vore lögn så skulle resten vara så vedervärdigt att det vänder sig i magen på en och man får svårt att sova.)
  • I en passage (kapitel 13 sidan 229) citerar han en text som jag själv misstänker är ironiskt sarkastiskt avsedd, för vem använder uttrycket “put to death” i det sammanhanget om det inte är ironiskt menat? Bradberry är amerikan och kanske inte känner av den brittiska ironin i Daily Mail. Jag kanske har fel, men för mig luktar det ironi/sarkasm.
  • Ett årtal är fel (rent skrivfel, på sidan 301 (kapitel 17) skall 1939 vara 1938).
  • Jag saknar ett ordentligt register i slutet av boken. (Detta kompenseras i viss mån av att det går att söka i elektroniska versioner av bokens kapitel, men alla kapitel är ännu inte tillgängliga gratis.)

Ovanstående kritik ser jag dock mest som skönhetsfläckar och inget som omkullkastar vare sig bokens stora värde eller historieskrivningens väsentliga linjer. Men det hade varit bättre om Bradberry hade varit lite mer kritisk mot vissa källor. Jag är i allmänhet mycket kritisk mot det mesta, så jag är väl en riktig gnällspik i det här avseendet. Jag har dock haft direkt korrespondens med den mycket trevlige Benton, som nu är 80 år, och han medger att vissa citat kanske kan vara överdrivna, och han har även läst vissa invändningar mot Kazar-teorin. Han är en mycket bildad man som läser mellan en och fyra böcker per månad!

Även om Bradberry blev pro-tysk genom att studera historien så noggrant som han gjort, och träffat så många tyskar, så anser jag att han faktiskt hela tiden vinnlägger sig om att vara neutralt beskrivande, utan att grisa ner texten med för mycket av hans egna åsikter. Han återger rätt neutralt även sådana saker Hitler gjorde som man kanske skulle kunna anse vara mindre bra eller mindre smickrande, helt enkelt för att han uppenbart hade ambitionen att beskriva händelserna sådana som de faktiskt var. Han hoppar inte alls över lite besvärande faktum som att Dachau i ett tidigt skede användes för att spärra in en massa kommunister, som ju nästan alla var judar, och att man från Österrike 1938 skickade en massa judar dit även om de inte var bevisade kommunister. Speciellt i Österrike var judarna djupt hatade långt innan “Anschluss”.

Genom att i den här boken ha studerat hur judisk propaganda och självömkan har fungerat ändan sen slutet på 1800-talet fram till efterkrigstiden har jag fått en mycket större förståelse för dagens situation; varför anti-ryss-hetsen är så framträdande, varför man hetsar mot Iran, varför man hetsar mot Trump, etcetera. De extrema vilt påhittade och helt vansinniga lögnerna om Hitlers intentioner på 30-talet ekar ända till de i modern tid påhittade lögnerna om Iraks massförstörelsevapen och Assads gasning av sin befolkning etcetera. För att parafrasera: “There is no such thing as public opinion – there is only the Jewish media opinion – a complete make-believe fantasy”.

Det är väl känt att Hitler ända sen 20-talet önskade en allians med England för att möta kommunismen. Så här i efterhand är det lätt att se att Hitler var inte ens i närheten av att kunna åstadkomma en sådan allians, och skälet är att hatpropagandan var så otroligt intensiv att Hitler hade inte en chans mot den. Han hade behövt börja redan 1933 med att systematiskt bearbeta den brittiska aristokratin för att åstadkomma något i den riktningen.

Vi brukar ofta få höra att Goebbles var så skicklig på propaganda, men sanningen är att tyskarna var usla på det i förhållande till motståndaren. Tyskarna blev visserligen bättre på det under WWII än WWI, men judarna blev också mycket mer raffinerade, hjälpta av ny teknik. Medan tyskarna under WWI ritade lustiga karikatyrer av fransmän och engelsmän så matade den judiska propagandan ut bilder på tyskar som hugger händer av ungdomar och spetsar spädbarn på bajonetter. Det är liksom skillnad på hatretorik där!

Epilog med egna funderingar

Om Trump brukar vänstern säga att han är den ondsinte Hitler i ny inkarnation. Vi inom AltRight skrattar då bara. Men efter att ha läst den här boken så tänker jag att det faktiskt är lite sant ändå: Trump vill, precis som Hitler, göra sitt land självförsörjande, låta sitt lands arbetare producera det mesta av landets behov. Detta kortsluter en hel del av det internationella finanskapitalet. I det avseendet är Trump en Hitler. Båda vill satsa på nationella infrastruktursatsningar. Båda anser judisk media vara extremt skadlig. Båda kan vända på klacken och skicka up en “testballong” för att se hur omvärlden reagerar (jämför t.ex när Hitler gick in med tre bataljoner i Renlandet och väntade nervöst för att se hur Frankrike och England skulle reagera när han så uppenbart bröt mot Versailles-fördraget). Vi kan även se vissa likheter mellan den judiska “jihad” 1933 “Judea declares war on Germany” med dagens “jihad” mot Trump – ganska likt faktiskt, om än inte lika omfattande som 1933, och än har inte Hollywood producerat mängder med infantila hatfilmer om Trump.

I övrigt tycker jag dock inte att dagens situation påminner om 1933 (som Arnstad ständigt upprepade redan för flera år sedan då “Hitler-Åkesson” ville minska invandringen litegrann), men väl att dagens situation är ganska lik 20-talets degenererade kultur – Weimar – med total judisk hegemoni inom hela västvärldens media och finansmakt, samt med 20-talets supermakt Sovjetunionen lika styrd av judar som dagens USA är. Många anser också att vi har en präktig finanskrasch framför oss som skall bli större än 1929.

Liknelsen mellan Hitler och Trump kan man dock inte dra hur långt som helst. Trumps reservationslösa stöd till Israel är en otäck fläck hos Trump (såvida han inte helt och hållet kör falskspel), och det judiska inflytande i hans administration är vämjeligt, och hans hets mot Iran är ju i praktiken fientligt mot äkta amerikanska arbetares intressen; det är enbart och uteslutande pga av Israel och amerikanska maktjudar som han driver den vansinniga krigshetsen mot Iran – vi får väl se var det slutar.

En annan stor skillnad nu mot då är att judemedvetenheten idag bland allmänheten inte på långa vägar är i närheten av judemedvetenheten i Tyskland och Österrike omkring 1930. I Ryssland var judemedvetenheten stark redan på 1800-talet, men den tycks ha minskat nu.

En sak som är nästintill omöjligt för “normies” att inse är hur internationell finanskapitalism kan vara starkt kopplad till kommunism och många terror-rörelser (och den kopplingen är sannerligen inte lätt att se helt klart för en “normie”). Den här boken är ett steg i att öka den förståelsen. Som en liten parantes kan jag avslöja att boken faktiskt nämner Olof Aschberg och hans Nya Banken, känd som “The Bolshevik Bank“.

Om propaganda kan sägas att det finns två huvudtyper av propaganda: hatpropaganda och “kärlekspropaganda“. Den judiska propagandan under 1900-talets första hälft var uteslutande en hatpropaganda, och den internationella judenheten vet mycket väl att hatpropaganda är oerhört mycket mer effektiv och farlig än kärlekspropaganda. Det är först på senare tid som hatpropagandan kompletterats med kärlekspropaganda i form av “alla människors lika värde”, allas rätt att få kopulera med vem som helst, och den drömska utopin om en nationsbefriad gränslös värd av rasblandade androgyna konsumenter i en fred upprätthållen av FN och NATO.

Vänsterns alla nyttiga idioter förstår givetvis inte att den kärlekspropagandan är perfekt för den transnationella anarkokapitalismen eftersom den banar väg för en monokulturell global marknad avsedd för företag såsom Coca Cola och McDonald’s, en värld finansierad via krediter vilka ges ut av en utvald världsbank! Nationalism utgör ett hot mot den maktordningen, vilket kan få sex miljoner judar att förlora makten, och det vore ju värre än jordens undergång!

När Expressen skriver om “oss”, till exempel i senaste korta lilla artikeln om Anonym kampanj mot Expressen: “Allvarligt”, så räknar jag till inte mindre än 9 förekomster av ordet hat i den korta artikeln. Vanliga ord brukar vara hatare, näthatare, hatsajt, hatblogg, hatsida, hatisk o.s.v, ofta i kombination med ordet fientlig. Skälet till denna fokusering är enkel: Bonnier vet mycket väl att hatpropaganda är oerhört mycket starkare och farligare än kärlekspropaganda, och därför måste varje propaganda som hotar den mediala eliten stämplas som hat och bekämpas som sådan. Hatpropaganda mobiliserar och kan utan vidare starta krig, och den kan med tiden (som under och efter WWII) bli som ett självgödande monster redo att slakta hur många som helst i blindo. Den som äger hatpropagandan vinner.

Om den nationella “rörelsen” istället enbart och uteslutande sysslade med kärlekspropaganda (kärlek till sin familj, sitt folk, sina förfäder, sin historia, sin kultur, kommande generationer etcetera), utan att kombineras med motsvarande kampretorik mot fienden, dvs en slags Hare-Krishna-nationalism, då skulle inte Bonnier bry sig annat än att stundom skriva några lätt hånfulla kåserier – en sådan rörelsen är nämligen helt ofarlig. När hetsen mot de nationellas påstådda “hatpropaganda” går som värst skall vi således ta det som ett tecken på att vi gör rätt – vi skall inte alls backa! Bonnier och övriga stamfränder världen över vet mycket väl vilken propaganda som är stark, kraftfull och för dem farlig.

Köp!

Jag har boken som inbunden, vilket gör att den tål att lånas ut, står sig fint i bokhyllan, och dess blad ramlar inte ut efter 10 år av lite omild behandling. Därför tycker jag att inbunden alltid är bäst och tjusigast. Men den finns även i billigare och sladdrigare utförande, och dessutom i elektroniskt format. Du kan faktiskt läsa de första 16 kapitlen alldeles gratis, och det har sagts mig att fler kapitel kommer att göras tillgängliga. Boken har sålts i över 35 000 exemplar.

Boken kan köpas både på Bokus och Adlibris:

Du kan även köpa en kindle på amazon: https://www.amazon.com/Myth-German-Villainy-Benton-Bradberry/dp/1477231838.

Du kan även ladda ner de 16 första kapitlen gratis på: https://katana17.wordpress.com/2016/10/01/book-the-myth-of-german-villainy-by-benton-bradberry-part-01/, och det är faktiskt med författarens tillstånd den gjordes/görs successivt tillgänglig på detta sätt. (Du kan även tanka ner en pdf-version av varje kapitel.) En trevlig sak med dessa filer är att de innehåller fler bilder än den fysiska boken, och många av bilderna är i färg medan bokens bilder är i svartvitt.

Jag rekommenderar dig även att lyssna till en utmärkt pod från oktober 2016 där författaren själv samtalar med Henrik Palmgren på Red Ice; gå då till https://redice.tv/red-ice-radio/the-myth-of-german-villainy.

Vad gäller “svåra ord” så rekommenderar jag gratisversionen av ord.se (webbaserat lexikon). Betalar du får du givetvis lite mer. Helt gratis kan du även till din smartphone tanka ner Merriam-Webster Dictionary. Boken har förvisso ett mycket gott språk med ett bra “flyt”, men det är en hel del adjektiv som ger nyanser, och de flesta svenskar lär nog behöva slå upp ett och annat ord och därmed bättra på sin skolengelska.

Ludwig von Gyllengraal, mars 2017

Annonser

Om skribenten

Insändare

Populära kommentarer

  1. Jag har beställt min nu!
    Jag lyssnade på Red ice som du rekommenderade
    och efter att ha lyssnat på hela bestämde jag mig för att slå till! :smiley:

  2. Det gläder mig att du, Overkill, blev intresserad och gjorde slag i saken och köpte boken. Jag vet att jag på annat håll fått ett par personer intresserade att läsa boken. Det vore givetvis intressant att höra lite reaktioner här på detta forum från de som börjat läsa boken. Har du kommit igenom några kapitel?

    Min artikel innehöll även en lång epilog med mina egna funderingar som ett resultat av att ha läst denna bok samt andra böcker. Jag hade nog förväntat mig att det skulle röna en viss diskussion... men den kanske kommer?

    För den som vill få omständigheterna kring WWI ytterligare belysta (i synnerhet amerikanarnas inträde) rekommenderar jag att lyssna på Sam Dickson på Red Ice i det rätt färska avsnittet i mars 2017: https://redice.tv/red-ice-radio/100th-year-anniversary-of-americas-entry-into-wwi

    Jag tänkte här återge några små pärlor från det programmet:

    Först bara ett begrepp som jag tycker är helt underbart klockrent: "etnisk autism" (gällande den vita rasens totala oförmåga att se, förstå, och kommunicera den etniska dimensionen av sin egen existens). Ett närbesläktat och kanske mer bekant begrepp är "etnisk masochism".

    Vad Sam Dickson påpekade om USA var något väldigt centralt: "Amerika har ingen ideologi – Amerika är en ideologi!" Med det menas att USA är vad som brukar kallas en "proposition nation", vilket bör tolkas som en idéstat, en stat av principer och trossatser. En sådan stat är per definition en intolerant stat, till skillnad från en etnonation, dvs en nationalstat. De som inte omfattar idéstatens idéer kan heller inte anses vara äkta medborgare med fulla rättigheter. Samma sak gällde i Sovjetunionen där man ansåg att den som inte omfattade Sovjets idéer var en "non-sovjet person", till och med "a former person", dvs en person utan värde och rättigheter.

    Jag tycker det är helt uppenbart att mediaeliten och den politiska makten i Sverige har förskjutit det här landet åt exakt samma håll: Den som anklagas för att inte stödja "allas lika värde", eller råkar tala om rasers betydelse, kan inte anses ha några rättigheter såsom yttrandefrihet etcetera. Även Theresa May i England talade nyligen pompöst om att terroristattacken vid Westminster var en "attack på yttrandefriheten", samtidigt som hon för inte så länge sen personligen utfärdade ett dekret i form av ett brev som statuerade att Richard Spencer (som har brittiska aristokrat-anor) nu var förbjuden att entra Storbritannien och tala! Till idéerna i denna Theresa Mays "proposition nation" hör uppenbarligen inte yttrandefrihet!

    I motsats till en sådan idéstat av principer så står det utom tvivel att bara en raslig kulturell nationsstat kan vara tolerant! En sådan nation kan tåla ett bredare spektrum av idéer så länge som nationens kropp (människorna) är av en relativt homogen raslig natur.

    Woodrow Wilson, den omogne och uppenbart obildade person som var den som var ytterst ansvarig för att USA kom att förgöra Europa genom sitt intåg i första världskriget när det i stort sett redan var vunnet av centralmakterna, yttrade att vi [Amerika] "är inte en anglosaxisk nation utan vi allierar oss med idéer och ideal". Wilson upprepade under hela sin katastrofala levnad floskler i ideologiska termer som frihet från kungamakt, frihet från aristokrati, frihet från etnisk bundenhet, och ett kraftigt avståndstagande från Europa i största allmänhet.

    Och på senare tid har Mitt Romney sagt: "we don't want to be Europe", och Obama sa: "America is the story of freedom, the story of an idea". Det låter pampigt, men är i grunden djupt intolerant. Lobbyorganisationer, givetvis helt dominerade eller styrda av (((diasporan))), fortsätter i tangentens riktning med sexuell frigjordhet, frihet för feminism, frihet till bögäktenskap, frihet till val av kön, dvs en ständig ökning av individens frihet från begränsningar satta av arv, tradition och normer; allt detta givetvis i kombination med hård repression gentemot de som inte omfamnar dessa idéer.

    Så vad har all denna frihet att göra med WWI?
    Jo, frihet från tsaren i Ryssland som begränsade judarnas möjligheter att exploatera landet för egen vinnings skull. Innan Balfour-deklarationen så var judarna i USA på Tysklands sida, eftersom de hatade den ryska tsaren av samma skäl som de idag hatar Putin, nämligen att judarna upplevde begränsningar att exploatera. Intressant nog så ville den judiska bankeliten i USA att Wilson skulle gå in i kriget tidigt eftersom de (judarna) inte hade några investeringar i Ryssland att skydda (vilket den kristna eliten hade) men allt att vinna på att störta tsaren – dessa judar ville således att USA skulle gå in i kriget på Tysklands sida. Sådana som JP Morgan var mycket arga på Wilson för att han inte gjorde det.

    Balfour-deklarationen ändrade givetvis radikalt på detta, dvs judarna bytte som bekant sida helt och hållet. (Detta stämmer helt överens med vad Benton Bradberry säger i boken jag recenserade.) När sen tsaren störtas och judarna i Ryssland tar greppet om Sovjetmakten (som var ett idéimperium) så stärks de amerikanska maktjudarnas omsvängning. Judarna fick sin efterlängtade "frihet": ett idéimperium i öster att härska över, och ett heljudiskt "förlovat" land att äga helt själva – på många miljoner européers och ryssars bekostnad, och på några "värdelösa" palestiniers bekostnad.

    Friheten har alltid sitt pris, men det värsta är att det ofta är någon annan som får betala det priset!

Dessa kommentarer är från vårt forum, ge dig in i diskussionen på forum.motgift.nu

1 fler svara

Folk som diskuterar detta på forumet:

Varning för falska nyheter!

Varning för falska nyheter!

 

Tro inte på gammelmedias lögner! Gör som mer än 6000 andra och skriv upp dig på Motgifts nyhetsbrev och få en sammanfattning av det viktigaste från Skandinaviens ledande svenskvänliga alternativmedia. 

Det är helt gratis och du kan säga upp din prenumeration när du vill.

Du är nu uppskriven på nyhetsbrevet - välkommen!