Kommunismen i Rumänien: De antimänskliga av Dumitru Bacu

"Experimentet att omforma vilken människa som helst till en kommunist lyckades endast såtillvida att det visar att alla kan brytas ner till den grad att de börjar bete sig som ett monster."

Stötta Motgift

 kr. 

Välj din donation

Select Payment Method
Personal Info

Credit Card Info
This is a secure SSL encrypted payment.

Donation Total: 10,00 kr. 

“För detta syfte tvingades studenterna trampa på allt de höll heligt – Gud, familjen, vännerna, kärleken, hustrun, kollegorna, minnena, ideologin – allt som band dem till det förflutna, allt som hade kunnat ge dem inre styrka under fängelsetiden.” (Dumitru Bacu, De antimänskliga)

Berättelsen om kommunismen i Rumänien är kanske inte någon unik historia. De välbekanta inslagen visar alla sina fula ansikten. När bolsjevikerna kom till makten försämrades livet för ursprungsbefolkningen omgående – de upplysta styrandes ideologi ställdes mot det efterblivna folket. Utlänningar blev beslutsfattare. Bönder svalt. Fängelserna fylldes till bredden. Slavarbete dödade hundratusentals. Och slutligen förtrycktes den inhemska intellektuella klassen. Vad som är unikt med Rumänien är hur den intellektuella klassen förtrycktes. Istället för den enkla formen av förtryck genom fängelse och hindrande av politisk aktivitet, utsattes den rumänska intelligentian för sadistiska experiment i vad som har kallats för ”omskolningsexperiment”

Den intellektuella klassen som utsattes för omskolningen var en särskild grupp av människor. Istället för att rikta in sig på äldre akademiker eller de med inflytande, riktade sig kommunistregimen in sina experiment på universitetsstudenter. Dessa studenter valdes ut av olika anledningar. Att bli antagen på ett rumänskt universitet var ingen lätt uppgift. Det krävdes till exempel att en student skulle kunna franska och tyska liksom antingen latin och grekiska eller engelska och italienska. Detta höga språkkrav liksom andra kunskapskrav gav titeln student ett stort mått av prestige. Prestigen att vara en student kunde inte heller köpas. De rika som ville skicka sina barn till universitet var tvungna att skicka dem till något annat land ifall de inte nådde upp till kraven. Resultatet blev att en stor del av studentkåren hade bondebakgrund.

Den sista, och kanske viktigaste anledningen till att man riktade in sig på studenter var deras brinnande patriotism. Studenter i Rumänien var patriotiska av en rad anledningar. Liksom den amerikanska landsbygdsbefolkningen i oproportionerlig grad är konservativ, var de rumänska studenterna som huvudsakligen kom från landsbygden också en starkt konservativ grupp. Vidare hade Cornelius Z. Codreanu ett starkt inflytande på studentkåren. Han grundade Ärkeängeln Mikaels legion (Järngardet eller Legionärsrörelsen) 1927. Organisationens principer var kärlek till landet, krav på heder och moralisk kompromisslöshet, ömsesidig ridderlig lojalitet, strikt underordnade av kroppen under anden, och en absolut tro på Kristus. Dessa högsinnade ideal lockade studenter och andra intellektuella till rörelsen. Även 30 år efter bolsjevikernas mord på Codreanu 1938 hade han trogna anhängare, varav många var studenter som fortfarande var en del av den nationalistiska legionärsrörelsen.

De mest intensiva och psykologiskt skadliga experimenten utfördes i Pitesti-fängelset mellan 1949 och 1951. De huvudsakliga offren var studenter, av vilka majoriteten tidigare hade tillhört legionärsrörelsen. Studenterna arresterades ofta för att ha varit inblandade i ”antikommunistiska aktiviteter” vilket kunde betyda praktiskt taget vad som helst som kommunisterna fann politiskt ändamålsenligt. Ofta räckte det att en student var medlem i legionärsrörelsen för att denne skulle fängslas men i andra fall kunde ett antikommunistiskt skämt vara skäl till arrestering. Oavsett hur och varför de arresterades, så skulle kommunismens verkliga grymhet bli uppenbar innanför Pitestis murar.

Omskolning

“När ingen skillnad görs mellan ett stycke järn som ska formas och en människa som ska undergå psykologiska experiment, kan samma arbetsmetoder tillämpas på både järnet och på människan och samma önskade resultat kommer att uppnås. Genom ett sådant resonemang, skilt från alla mänskliga känslor, var det möjligt ha samma inställning till en människa som en skulptör har till ett stycke marmor. Han skär bort delar från en formlös sten för att framställa en bild från sin fantasi. Det spelar ingen roll om han inte lyckas – det finns gott om marmor; och om samma behandling av en människa inte lyckas, spelar det heller ingen roll – människor finns det fler än tillräckligt av.”

Dumitru Bacu, författare till De antimänskliga: omskolning av studenter i rumänska fängelser, arresterades först 1949 för att ha hyst åsikter som var fientliga till bolsjevismen. Han hade varit medlem i en antikommunistisk organisation under andra världskriget när han var universitetsstudent i Bukarest. Fastän Bacu var student utsattes han inte för några experiment, men han tog på sig uppgiften att lära sig så mycket som möjligt om experimenten under sitt 11-åriga fängelsestraff.

Bacus första misstankar om att någonting obehagligt pågick inuti de rumänska fängelserna kom 1951. 1952 träffade han sedan en student som han kände från den polytekniska skolan i Bukarest. Det var från honom han först fick höra om ”demaskeringarna.” Han fick höra att de som torterats – samtliga – hade blivit angivare, honom själv inräknad. Hans vän berättade för honom att studenter ofta ”berövades sin mänskliga natur och blev rena robotar i de politiska tjänstemännens händer.”

”Vilka utförde tortyren?”

”De omskolade”

”Vilka var dessa ‘omskolade’?”

”andra studenter som genomgått ‘omskolningen’ före oss, ‘demaskeringen’ som det kallas.”

Efter detta märkliga möte skulle Bacu stöta på många fler tidigare studenter vars personligheter var fullständigt förändrade. Andra, som också kände studenterna, berättade för Bacu att de inte gick att lita på utan var de mest grymma bland fångarna. De skulle vara de första att öka arbetskvoterna för medfångarna liksom att utfärda bestraffningar, fysiska eller av annan sort. De gick inte att lita på under några omständigheter.

Bacu beskriver demaskeringsprocessen som vetenskaplig. Han tror inte att processen tänktes ut endast på grund av hat. Det gjordes för att se om människor kunde omformas till att omfatta andra ideal och övertygelser – en grundsats i marxismen. Att man använde studenter och inte genomsnittliga personer i dessa experiment berodde på att den genomsnittlige skulle så att säga ”knäckas” mycket lättare och därmed inte bevisa någonting. Som tidigare nämnts var studenterna nationalister liksom religiösa. Om bolsjevikerna kunde omforma övertygelserna hos de tidigare (och nuvarande) legionärerna, då skulle de teoretiskt kunna omforma övertygelserna hos vilken människa som helst. Till följd av detta var det allra viktigaste att de mest patriotiska och religiösa studenterna ”rekryterades” till experimenten för att skapa en ny ateistisk människa som var hängiven till kommunismen.

För att tillintetgöra en människa själsligt i syfte att återskapa henne, försökte man krossa allt som offret höll heligt. Det första steget i denna långa process var att förstöra hans vänskapsband och i förlängningen hans tillit till andra. När studenterna anlände till Pitesti, placerades de i celler med omskolade studenter. Deras okunskap om vad som utspelat sig inuti Pitesti hindrade dem från att bemöta de omskolade med misstanke för de visste inget om deras omskolning och hade ingen anledning att vara misstänksamma mot dem. De följande två eller tre veckorna startade de omskolade studenterna diskussioner där de kritiserade kommunistregimen i syfte att få de intet ont anande nykomlingarna att göra komprometterande uttalanden. Dessa uttalanden skulle användas emot dem under deras egen omskolning. Dessutom var det tänkt att bandet mellan cellkamraterna skulle kännas genuint för att göra nästa steg i omskolningen än mer smärtsamt.

Efter att under några veckor ha lämnat graverande bevis och byggt förtroende till sina vänner fördes studenterna liksom de omskolade till en större cell för ett ”möte.” En man vid namn Turcanu, en tidigare legionär, höll där ett tal om vikten av att omskolas i kommunismens värderingar. Talet som ofta var förbryllande för studenterna, verkade absurt och framkallade ibland hånskratt. Fast när det var klart, plockade de omskolade upp närliggande påkar (eller använde sina bara knytnävar) och satte igång en flera timmar lång misshandel av de intet ont anande studenterna. Som en student minns:

“När Turcanu avslutat sitt tal, trodde jag att han var galen. Och vi såg alla på varandra med häpnad. Men bara en liten stund gick. Han lyfte sin mössa. I precis samma ögonblick, reste sig en vän, förmodligen den bästa vän jag haft innan vi arresterades och en man jag litade blint på, och slog till mig i ansiktet med sin knytnäve, med sådan kraft att jag blev omtöcknad. Jag såg på honom med fullkomlig skräck. Mina händer hängde, plötsligt kraftlösa. Jag förmådde inte att säga ett ord; jag var helt enkelt inte förmögen att fråga honom varför. Han fortsatte att slå mig med samma ursinne. Jag kunde inte bjuda ens det minsta motstånd. Till en början trodde jag att detta var en mardröm eller att alla våra sinnen plötsligt hade förmörkats av ett kollektivt vansinne. Till slut försökte jag fråga honom något; jag vet inte längre vad det var. Hans svar var en skur av knytnävsslag följt av ett ansiktsuttryck så otäckt att det tycktes såra mig ännu mer än påpucklingen. Det var först då som jag på något vis kom till sans och försökte försvara mig själv. Men då kom en annan student, som hade förts till min cell samtidigt som min vän omkring två veckor tidigare, och attackerade mig bakifrån. Den här killen var beväpnad med en påk. Jag hade ingen aning om var han fått den från! Jag kunde inte komma undan längre, jag började slå i desperation, slumpmässigt, vart än jag kunde. Jag försökte öppna en väg mot väggen för att skydda min rygg, men någon med en påk träffade min vänstra arm med ett kraftfullt slag. Sedan segnade en annan påk ner på mitt huvud. Min kropp skakade. Fler slag följde; de regnade över mig. Ett förskräckligt kamp utspelade sig i cellen. Stön av smärta, påkarnas dunsar, svordomar blandades i ett kaotiskt tumult.”

Denna initiala fas inledde studenternas ”omskolning.” Därifrån togs studenterna, ofta med brutna revben och vanställda ansikten, till cellerna de skulle vistas i under omskolningens följande månader. Från och med denna misshandel skulle deras liv förvandlas till ett levande helvete.

Deras mornar började klockan fem på morgonen. De ”katolska” (de som ansågs särskilt fanatiska) var tvungna att städa den gemensamma cellen och skura golven. Golvskrubbningen skulle göras på knäna på ett stengolv med någon omskolad ridandes på deras rygg.

Frukost serverades efter namnupprop. De som genomgick omskolning var tvungna att äta ”som grisar.” De var tvungna att stå på alla fyra för att få äta och förbjöds att använda sina händer. De skulle sedan rengöra sin tallrik genom att slicka den. Vid middag utfördes samma sorts grisätning. Den första delen av måltiden var bröd. I detta fall, eftersom det inte var tillåtet att använda händerna, var studenterna tvungna att slicka upp alla brödsmulor som föll på golvet. Nästa del av måltiden var en het soppa. Denna soppa skulle förtäras på kort tid. Följden blev att studenterna antingen sög i sig sin måltid och samtidigt brände sina läppar och munnar, eller helt enkelt inte åt alls (och fick stryk på grund av detta).

Toaletten som var tillgänglig för fångarna var en urinhink av trä inuti cellen. För tarmtömning tilläts fångarna att två gånger om dagen använda en gemensam toalett i korridoren i deras fängelsesektion. Graden av tortyr och förnedring blev ofta än värre under toalettbesöken. Tiden som man tilläts använda toaletten var mindre än en minut. Om man inte var färdig på denna korta tid blev man utdragen i kragen och misshandlad för att ha ”förstört renligheten.” I vissa fall när detta hände upprepade gånger, valde studenterna att använda hinken för urinering för tarmtömning.

En rumänsk fängelseregel var att ljuset måste vara på hela natten. Detta hade liten betydelse i jämförelse med hur de var tvungna att sova. En student som genomgick omskolning tilläts endast sova på sin rygg med sina händer på sitt bröst. Någon som redan blivit omskolad vaktade honom medan han sov. Om han avvek från den positionen blev han slagen med en påk på ankeln. Bevakaren var tvungen att slå hårt. Detta berodde på att han fruktade att om han skulle visa medlidande så skulle det sedermera bli känt och han skulle då behöva genomgå hela omskolningsprocessen igen. Slaget på ankeln orsakade vanligtvis studenten tillräcklig smärta eller rädsla för att hindra honom att somna om (för om han sov och rörde sig igen, skulle han få ännu ett slag). Följden blev att studenten låg vaken i timmar medan tiden sakta gick i väntan på morgonen.

”Demaskering”

Efter att ha levt så här en tid, fick studenterna till slut frågan, ”är du redo för din demaskering?” Detta var det sista steget i omskolningen och det var här Pitestis värsta fasor utspelade sig. Svaret blev ibland, ”jag har inget att demaskera.” Eller så gick de med på att genomgå processen för att få det överstökat. Det var nu studentfångarna slutligen utsattes för proceduren som skulle leda till deras själars fullständiga upplösning.

Tanken bakom ”demaskering” var att fullständigt förinta all moral som fanns kvar i själen. Efter att en students allra käraste övertygelser hade blivit grundligt hånade och dragna i smutsen, då kände kommunisterna att studenten kunde vara en pålitlig person. För att tillintetgöra själen i sin helhet, var det nödvändigt att ständigt angripa många olika övertygelser på grymma och ofta bisarra sätt.

Studenter fick ofta frågor om sina föräldrar. Det enda sättet att undvika att få stryk var att hitta på långa historier om hur deras egna föräldrar i själva verket var förfallna människor. Studenten och den omskolade utfrågaren visste båda att historien var lögn, men tanken var att studenten själv skulle tvingas säga dessa uppenbart falska saker för att utveckla en sorts skuld inom honom. Till exempel var en student tvungen att prata om hur hans far sov i en gift kvinnas hus under en tid. Sedan ”avslöjade” han hur hans mor sedan fann en kollega att ligga med. Den här historien som studenten var tvungen att berätta blev sedan mer och mer besynnerlig allteftersom. Studenten ”bekände” till slut att orgier ägt rum i hans hus som hans syster, föräldrar, och andra personer som bjudits över till deras hus deltagit i. Det slutgiltiga påståendet var att de alla hade deltagit och ”bytt roller under sitt promiskuösa umgänge i mörkret”

Om det inte var tillräckligt att vanära familjen på detta sätt, gav sig omskolarna på deras religion. Det räckte inte att tvinga en student att sluta be. Studenterna (en stor majoritet av dem var kristna) tvingades att förlöjliga sin religion på bisarra sätt. De tvingades ibland att utföra parodiska pjäser i vilka de gestaltade scener från bibeln. En student som spelade Jesus var tvungen att ha på sig ett tvålhalsband som skurits till formen av en penis. Han tvingades sedan gå runt i rummet medan han blev slagen av andra. Sedan förväntades de andra studenterna slutligen kyssa skulpturen och gå ned på sina knän medan de tillbad det manliga könsorganet. En student återberättar:

“Det inträffade en hemsk incident. Vi hade en religionsstudent bland oss, och de fick honom att hålla mässan på chiblan… du ser, det är en trätunna som vi använde som toalett. De lät oss inte gå till en vanlig toalett. Så de ställde honom på chiblan och de använde en tvål som de skar till en penis istället för kors. Och de tvingade oss att turas om att kyssa tvålpenisen medan studenten förrättade gudstjänsten, välsignade oss osv… Det är den sortens grejer de höll på med. Bara för att håna och förlöjliga oss. Och de tvingade oss att ta nattvarden med urin och avföring. Allihop av oss. Med en tesked. Vi hade gjort det tidigare, det var ingenting nytt, men det var hemskt att veta vad de ville att det skulle betyda.”

Man fick också studenterna att upprepa och instämma i rykten om deras lokala präster. De var tvungna att höra hur deras lokala präst gett sig av med en nunna och gjort henne gravid. Nunnan skulle sedan enligt uppgift ha gjort abort och dränkt barnet i en sjö. Om de inte upprepade dessa påståenden med stor entusiasm kunde de räkna med att bli misshandlade.

Förutom att håna en students religion, var det bästa sättet att fullständigt beröva en student all hans självrespekt och lust att motstå befallningar att tvinga dem att utföra motbjudande handlingar. För att börja med en särskilt upprörande händelse – för vissa tortyrmetoder var unika för vissa studenter – så fanns det en student som Bacu kallar M.M. som sägs ha varit särskilt motståndskraftig i demaskeringsprocessen. Till följd av sitt motstånd tvingades han ligga ner i mitten av rummet. Andra studenter som genomgick demaskeringsprocessen fick sedan order att lägga sig på honom. Efter att 17 studenter hade lagt sig på honom, ”gav hans bukmuskler vika och allt som hade varit förbjudet att göra på toaletten gjorde han där i cellen.”

“Under förevändningen att han skulle ha brutit mot regler och smutsat ner rummet, och att ingen tvättning av kläder är tillåten utanför schemalagd tid, befalldes den stackars studenten att tvätta sina kalsonger med munnen. Hans vägran att hörsamma denna order upprörde kommitéchefen så mycket att han grep tag i ett trästycke och krossade studentens fingrar under det, sedan stampade han på studenten tills denne blev medvetslös. Han fick då vatten för att vakna till liv igen – vatten som hade förvägrats tidigare för tvättningen. Studentens huvud dunkades sedan mot golvet och väggen och han släpades runt i rummet i fötterna tills blod fritt flöt ur hans mun.”

Att tvinga studenterna att äta avföring var inget ovanligt:

“Studenten A. O. från teologiska fakulteten, en av de mest ”fanatiska ” mystikerna i Pitestis celler, tvingades att bajsa i en matskål, och sen få sin mat serverad i den utan att tillåtas tvätta den. Vad han tvingades genomlida innan motståndet och avskyn brast inom honom, är svårt att beskriva. Men till slut var han tvungen att äta upp allt i skålen.

De sista bestraffningsmetoderna som Bacu är tyst om innefattade sexuell tortyr. Studenter tvingades att stoppa sina könsorgan i varandras munnar. De var tvungna att kyssa varandra i baken. De tvingades att urinera i varandras munnar. Om de var törstiga hänvisades de till urinhinken (grafiskt skildrat i The Pitesti Experience: mtholyoke.edu) Om de förlorade kontrollen över sina tarmar under misshandelns gång tvingades de att förtära avföringen. I slutändan fanns inte en student som hade en gnutta av självrespekt kvar.

Den skräck som denna process innebar lämnade ett sådant ärr i deras psyke att de var beredda att göra allt som begärdes av dem för att slippa erfara en andra demaskering. Likväl fanns det olyckligt lottade studenter som tvingades genomgå en andra demaskering. Varenda student – med undantag för de som lyckades begå självmord – skulle bli omskolare i detta experiment. Rädslan att gå igenom experimentet en gång till var för stor för inte förvandla varje patriotisk kristen till ett monster. För när en student väl ansågs färdig med sin omskolning, blev han själv en omskolare.

Experimentet att omforma vilken människa som helst till en kommunist lyckades endast såtillvida att det visar att alla kan brytas ner till den grad att de börjar bete sig som ett monster. Som gulagöverlevaren Alexander Solzjenitsyn konstaterade var det ”det mest fruktansvärda exemplet på barbari i den moderna världen.”

Av William Sun. Översatt och publicerad med tillåtelse av The Occidental Observer.

De antimänskliga finns att köpa hos Logik Förlag.

Om skribenten

The Occidental Observer

Logga in

Du är inte inloggad








» Glömt lösenordet?

Varukorg

Senaste filmklipp