Artikel Inrikes Kultur

Etablissemangets tydliga desperation

Journalisterna Björn Wiman och Daniel Poohl har i helgen gett uttryck för etablissemangets oro för avvikande åsikter. De utgör inget undantag och nu inför Facebook nya restriktioner för "falska nyheter" efter hotfulla påtryckningar från politiker.

Det är jobbigt att tillhöra etablissemanget idag. Visst, man har fortfarande inflytande över ekonomi, politik och media. Man kan äga och hyra lokaler utan att dessa angrips. Man kan håva in statligt stöd för såväl tidningar som till lokaler, föreningar och så vidare. Ens tidningar kan ta emot annonsörer utan att företagen får hotfulla samtal eller hängs ut. De kan skriva böcker med hur många faktafel och lögner som helst och ändå säljs de överallt och hyllas av åsiktskollegor som kallas kritiker. De kan ha banktjänster och svenska internetleverantörer och Säkerhetspolisen åker inte runt och hotar tryckerier som trycker deras tidningar och böcker.

För mig låter det nästan som en utopisk tillvaro, men etablissemangets journalister och politiker är ändå oroliga, missnöjda och dystra. Deras maktställning är nämligen hotad.

Björn Wimans konspirationsteori

Jag kan undra hur många gånger Peter Wolodarski eller Jan Helin muttrat ”jävla internet” när de ifrågasatts av hemsidor med fler besökare än deras egna artiklar får. Som journalist är man van vid att inte kunna ifrågasättas. Alla läste etablissemangstrogna medier, förr. Alternativa medier har förvisso alltid funnits men har sedan Pressbyråns bojkott haft väldigt svårt att nå ut. Folkets missnöje har därför bara fått yppas via etablissemangsmedias insändarsidor, där etablissemanget själva valt vad som skulle släppas fram. Sen kom internet.

I helgen publicerades en väldigt talande artikel av Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman. Wiman hänvisar till ”Den amerikanske professorn Robert Reich” som utifrån ett historiskt perspektiv oroade sig för Donald Trumps hanterande av media. Det hade så klart varit på sin plats att nämna att Robert Reich är jude och demokrat och var arbetsmarknadsminister under Bill Clinton. Det nämner dock inte Wiman.

Enligt Reich/Wiman auktoritära ledare historiskt sett använt fyra tekniker för att kontrollera medierna, och nu använder Trump samma tekniker:

1. Läxa upp medierna – och vänd publiken mot dem.
2. Begränsa mediernas tillträde.
3. Hota medierna.
4. Gå förbi medierna och kommunicera direkt med allmänheten.

Läs de fyra punkterna igen. Björn Wiman oroar sig alltså för dessa fyra punkter. De betyder:

1. Om en journalist skriver rena lögner om dig så ska du inte bemöta dem. Det är journalister som bestämmer om du är rasist eller beställer kissande horor, du ska gilla läget och med mössan i hand snällt be om en dementi.
2. Du ska alltid finnas tillgänglig för alla (((goda))) medier. Bedriver du valrörelse bör du ställa in planerade möten och istället bjuda in alla medier till pressträffar så de kan bestämma vilka frågor du ska driva.
3. Detta exempel handlar om att Donald Trump hotat att stämma medier som han anser har ljugit om honom. Följaktligen ska man inte ens reagera om man anser att medierna ägnar sig åt lagbrott. Lagarna är ett hot mot media och den som använder lagstiftningen hotar sålunda pressfriheten (detta gäller så klart inte anmälningar mot alternativ media).
4. Tala inte till folket – tala med media. Medias filter måste sitta emellan det du säger och det folket får läsa/höra. Politiker som kommunicerar via Facebook eller Twitter kontrollerar alltså media. Detta gäller nu när Donald Trump använt Twitter men det gällde inte för åtta år sedan när Barack Obama gjorde det i valrörelsen.

Björn Wiman menar att det inte bara är Donald Trump som utövar makt mot medierna genom dessa fyra fräckheter. Även Wimans journalistkollega Katerina Janouch är en del av makten som struntar i medias uppgift att ”avslöja missgrepp och ställa kritiska frågor ” och istället vänt sig direkt till allmänheten.

Katerina Janouch är mediefientlig maktelit

Björn Wiman berättar hur DN publicerat en artikel av filmkritikern Hynek Pallas där denne ”kritiserade en intervju i tjeckisk tv där den svenska författaren Katerina Janouch hade gjort ett antal grova uttalanden och spridit felaktigheter om invandringen och Sverige ”. DN publicerade sedan ett svar från den angripna Janouch och en slutreplik från Pallas. DN fick första och sista ordet och därmed var den debatten över.

”Det är det som hände sedan som flyttar oss i riktning mot en ny tid”, skriver Björn Wiman. Debatten var nämligen inte slut, trots att DN sagt det. Istället fortsatte diskussionen på bloggar (”Axess chefredaktör PJ Anders Linder publicerade ett felaktigt och konspiratoriskt blogginlägg”) och sociala medier (”Janouch själv publicerade på sin Facebooksida ett långt inlägg fullt av invektiv, insinuationer och personangrepp”). Man måste förstå frustrationen hos en kulturchef som bestämt att debatten är slut efter att han orkestrerat en debatt och fått sista ordet men sedan ser hur debatten fortsätter utanför hans kontroll.

Expo tycker det var bättre förr

Samma frustration måste Daniel Poohl från Expo ha känt när han i helgen författade sin ”analys” ”Nya tider för antirasismen”. Poohl skriver om hur Expo mer än en gång uppmärksammat att Adlibris säljer ”flera antisemitiska verk”, Nya Tiders medverkan på bokmässan, Brexit och Donald Trumps valseger. Poohl menar att förr kunde man enkelt lösa dessa frågor:

”Tidigare kunde den här typen av principdiskussioner pågå i en relativt bekväm debattmiljö.
Den tiden är förbi.
Nu kommer ingen undan högerpopulismen.”

Principdiskussionerna var mycket enklare när alla stod bakom exakt samma princip. När folk tycker olika är det ingen bekväm debattmiljö för etablissemanget. Att Adlibris råkat sälja några få böcker som kritiserar Adlibris ägare menar Poohl innebär att de inte gör sitt jobb. Jobbet är, enligt Poohls resonemang, att bestämma vilka böcker som människor ska kunna köpa så de inte riskerar att kunna skaffa sig egna åsikter.

Fler åsikter hotar etablissemangets demokrati

Det är jobbigt nu. Journalisterna har inte ensamrätt på att berätta vad som sägs och händer. Människor kan köpa regimkritisk litteratur på internet. Politiker kan vända sig direkt till folket. På en bokmässa kan man hitta en tidning som inte är Dagens Nyheter eller dess allierade. Säkert är det sådant som resulterat i att det gick bra för Donald Trump och Brexit. Vissa skulle kalla mångfalden av åsikter för fördjupad demokrati. Poohl, Wiman och deras anhang ser det som ett hot mot demokratin.

Poohl skriver att den som inte gör sitt jobb riskerar att ”stå där som högerpopulisterna och fascisternas nyttiga idiot”. Att göra sitt jobb innebär i Kina att man som journalist gör som regimen vill. Som företagare gäller det också att vara trogen regimen. I november förra året berättade Dagens Industri att Facebook utvecklat en teknik för att sålla bort inlägg från användarnas flöde när de befinner sig inom ett visst geografiskt område. På så sätt kan Facebook stoppa allt som den kinesiska regimen anser olämpligt inom Kinas gränser och Facebook hoppas därmed kunna släppas in på den kinesiska marknaden. Naturligtvis kommer tekniken också kunna fungera i USA, Tyskland och Sverige. Då kan Facebook, för att använda Daniel Poohls ord, göra sitt jobb och påverka valen i de olika länderna genom att helt enkelt sålla bort olämpliga nyheter.

Facebook på etablissemangets sida

Ett annat grepp berättade TT om under söndagen. I en artikel rubricerad ”Tyska FB-användare ska skyddas inför val” berättar man att det snart ”kommer det att bli lättare för tyska Facebook-användare att veta vilka av nyheterna som sprids via sajten som är riktiga och vilka som är falska”. Istället för att sålla bort vissa händelser som i Kina ska Facebook i Tyskland om några veckor göra det enkelt att rapportera ”misstänkta fejknyheter”. ”Oberoende faktagranskande organisationer” ska sedan förse ”falska nyheter” med en varningstext. På så sätt hoppas man kunna hindra att ”hatpropaganda” påverkar höstens val där förbundskansler Angela Merkel hoppas på att bli omvald. Merkel är orolig för ”falska nyheter” och har även uttalat oro för att Ryssland ska påverka valet genom propaganda.

Anledningen till Facebooks hjälpsamhet är att de hotats med enorma böter om de inte gör något åt att icke godkända nyheter sprids. Detta rapporterar förstås inte TT.

Etablissemanget är som synes livrädda att tappa ensamrätten på kontakt med folket. Än så länge har de ett övertag men de tappar inflytande och har snart lika lite inflytande över folken som de har kontakt med verkligheten.

Påhittigheten är det dock inget fel på. Tekniska lösningar och ”varningstexter”, att kalla konkurrenter för ”falska nyheter” eller beskylla alla kritiker för att sprida rysk propaganda är bara några exempel.

I takt med att etablissemanget tynar bort kommer vi se allt mer desperata försök att bita sig fast. Det är skrämmande tider vi har framför oss. Skrämmande men intressanta. Och det roliga i sammanhanget är att de är panikslagna. Panikslagna för att det pågår ett maktskifte där de förlorar makten till folken.

Annonser

Om skribenten

Björn Björkqvist

Björn Björkqvist

Skribent som efter cirka 20 års skrivande för olika tidningar och hemsidor slutligen hittat hem till Motgift.

Logga in

Du är inte inloggad








» Glömt lösenordet?

Varukorg

Skaffa tröjan!

Besök Det fria Sverige för fler sjyssta kläder och accessoarer

Senaste filmklipp