Artikel Kultur

Till kamp för fädernas kyrka

Efter att både Björn Björkqvist och Motgift-läsaren Linus gått emot Magnus Söderman om hur man ska förhålla sig till Svenska kyrkan, svarar Söderman här och debatten går vidare.

Efter min uppmaning att ta strid för Svenska kyrkan har två personer argumenterat mot mig i två debattartiklar på Motgift. Det gläder mig. Det har också blivit en livlig debatt på vårt forum och kommentarer har givits via Oopih och Facebook. Följande är mitt svar på såväl Björn Björkqvists som Linus artiklar. Jag överlåter också nu till Motgifts chefredaktör, Dan Eriksson, att övervaka debatten och fatta beslut om när den skall anses vara avslutad.

Björn Björkqvist anser att jag har fel, men också rätt, då han skriver:

“Han [Magnus Söderman] vill att protestantiska nationalister ska gå samman och påverka Svenska kyrkan i ett positiv riktning. Visst, det kan finnas mening med att göra det. Jag ser helt klart en poäng i att försöka påverka människor i en positiv riktning.”

Felet ligger, enligt Björkqvists bedömning, i att det känns omöjligt att påverka Svenska kyrkan i positiv riktning idag. Känslan sympatiserar jag med, men att låta känslan påverka hur vi agerar är fel och skulle vi applicera det generellt på vårt politiska motstånd så skulle vi inte ha någon opposition över huvud taget.

Det är först när samhället i stort förändrats som Björkqvist tror att kyrkan kan förändras. Som protestant i grunden är jag glad över att Martin Luther inte tänkte så… Däremot sörjer jag att inte den tidiga antikristna socialistiska rörelsen tänkte så, för då hade de inte medvetet politiserat kyrkan för att, som Arthur Engberg sa, ”befria Sverige från kristendomen”. Han blev sedermera ecklesiastikminister.

Det är också synd att inte omstörtarna ur 1968-generationen tänkte som Björkqvist, för då hade de inte infiltrerat kyrkan och efter hand anställt varandra, vilket skett och vars resultat vi ser idag. Det var ju genom att först rycka loss Svenska kyrkan från dess grund som saker och ting gick utför på riktigt.

Jonas De Geer brukar konstatera att det Andra vatikankoncilitet föregick den fullständiga samhälleliga omstörtning som följde därefter. Konciliet verkade som en katalysator för omstörtande krafter som redan var verksamma i samhället och när de traditionella kristna värderingarna ersattes och utmanades öppnades Pandoras ask. Vidare vet vi att det sydafrikanska apartheidstyrets fall inleddes flera år tidigare än då de politiska besluten fattades, genom att kyrkorna (anglikanska, katolska och reformerta) blev alltmer statsfientliga. Också arbetet med att bryta rasseparatismen i den amerikanska södern började i kyrkorna, som en efter en och sakta men säkert förvanskade det kristna budskapet och förberedde vad som komma skulle.

Björkqvist skriver att han tror att en försvagad kyrka kan leda oss snabbare i rätt riktning. Utifrån en historisk överblick kan jag inte hålla med.

Jag menar att vi måste se ett försök att återta Svenska kyrkan ur ett större perspektiv än kyrkoskatten man betalar som medlem och förstå den påverkan kyrkan de facto har på människor (också i det sekulära Sverige). Reaktionerna på min artikel visar detta i det lilla eftersom inte bara lutheraner utan också ateister, hedningar, agnostiker och kristna tillhörande andra samfund eller riktningar engagerat sig i debatten.

Detta beror i sin tur på att Svenska kyrkan är så mycket mer än en kyrka. Den är, som kungahuset, en institution och en tradition som på många sätt definierat Sverige och svenskarna (också efter att den, och i negativ bemärkelse, togs över). Här anser jag att Linus argument, då han jämför medlemskap i Svenska kyrkan med att köpa Aftonbladet eller vara med i det socialdemokratiska partiet, haltar rejält. Också Björkqvist är inne på samma spår men väljer Centerpartiet.

Man kan inte jämföra Svenska kyrkan med vare sig Aftonbladet eller Centerpartiet. För faktum är att sossarna och centern aldrig varit svenskarnas partier och Aftonbladet är inte svenskarnas tidning. Svenska kyrkan är däremot, av hävd och princip, svenskarnas kyrka som alla svenskar under flera hundra år tillhörde. Åtskilliga generationer svenskar sedan 1500-talet har döpts, gift sig och begravts som medlemmar i Svenska kyrkan. Det var i Svenska kyrkans regi som man höll korum på morgonen innan slaget vid Breitenfeldt och under århundraden av svenskar funnit en gemenskap i otaliga församlingar över hela Sverige. Att jämför detta med simpelt partimedlemskap låter sig inte göras. Det är intellektuellt ohederligt.

Svenska kyrkan är vår kyrka och det är en principsak att försvara den.

Denna poäng gör också Linus då han konstaterar:

“Våra förfäder hade inte suttit tysta och accepterat kyrkans dekadens.”

Det är precis det jag säger. Vi ska inte sitta tysta och acceptera det som sker. Snarare, som jag skriver, ska vi med “list, trofasthet och tro” återerövra fädernas kyrka.

Det var med den inställningen jag skrev min debattartikel och för att åter förtydliga. Att bara vara medlem utan att arbeta mot omstörtarna fyller inget syfte i sig och då kan man lika gärna strunta i det. Men, för att åter citera mig själv:

“Vi andra däremot, som sörjer det som sker med Svenska kyrkan och som, antingen av hävd eller tro, värderar den grund Svenska kyrkan vilar på rent historiskt och religiöst, måste göra det vi kan för att ett levande motstånd skall finnas inom organisationen. Vi måste slå tillbaka, inte ge upp!”

Björn Björkqvists argument går ut på att han inte tror det är möjligt. Jag tror snarare tvärt om. Det finns över 1 300 församlingar i Svenska kyrkan och i dessa församlingar pågår verksamheter dagligen och det är allt från körer till barnverksamhet, social gemenskap, syjuntor och så vidare. Det finns alltså otaliga möjligheter att interagera med människor i lugn och ro och därmed, genom sin egen övertygelse, förmåga och vilja påverka dessa människor genom sunda resonemang och föredömligt leverne. Alternativet är ju som somliga verkar tycka vara bättre, att inte vara där och heller ingen annan stans. Björkqvist menar förvisso att protestanter kan skapa nya kyrkor och det finns en poäng i det. Jag tycker gott och väl att nationella som delar trosgemenskapen kan ha en egen församling, men den bör vara platsen man utgår ifrån när man arbetar för förändringar inom Svenska kyrkan. Linus grundinställning är dock att man inte bör vara med i någon kyrka, eftersom det är asatron som gäller. Att han då inte ser något värde i Svenska kyrkan säger ju sig självt.

Jag förväntar mig inte att hedningar, katoliker eller mormoner ska dra lans för Svenska kyrkan. Underligt vore om de gjorde det. Däremot bör de envetet sträva efter att se till så att det nationella också ligger till grund för sina respektive kyrkor eller trossamfund.

Intressant är det dock att såväl Linus, som anser att asatron, inte kristendomen är det rätta och Björkqvist, som inte är troende kristen (enligt egen utsago) engagerar sig i debatten. Detta visar också hur viktig debatten är. Svenska kyrkan engagerar inte bara kristna lutheraner.

Det är just denna påverkan som kyrkan har som gör att vi bör finnas i den och där arbete underifrån. För nog är det så att skulle en församling helt plötsligt ha en majoritet Sverigevänner som engagerade besökare och medlemmar, så skulle denna församlings verksamhet präglas av denna nationella majoritet. Förstår man Svenska kyrkans organisationsstruktur så ser man möjligheterna och en sak är säker… de är inte förberedda på det!

Björn Björkqvist verkar heller inte tycka att det var någon större förlust att Hammarkullens kyrka köptes av muslimer, det var ju trots allt bara en betongbyggnad från 1972. Själv tycker jag att miljonprogramsområdena är fula som stryk, men att Tensta och Rinkeby numera bebos av främlingar gör mig lika ont i alla fall. Det är inte i det arkitektoniska som skon klämmer.

Däremot håller jag med Björkqvist och tror inte heller att våra äldsta kyrkor per omgående kommer bli muslimska moskéer eller privatbostäder och jag vill inte heller, som Björkqvist skriver, “att dessa ska förvaltas av ett gäng sossar i prästkrage”. Just därför skall vi inte heller överge striden om Svenska kyrkan och på sikt se till så att den rådande ordningen kan ändras. Skulle dock så ske, att islamiseringen till sist slutar med att också 1100-talskyrkorna på Gotland tas över, menar Björkqvist att “just Svenska kyrkan varit högst delaktiga i att driva fram” detta “med medlemmarnas passiva stöd och aktiva medlemsavgifter”. Det stämmer. Varför vill Björkqvist då inte se medlemmarnas aktiva motstånd, vilket jag hoppas och tror att nationella eldsjälar inom kyrkan kan samla?

Frågan är vad som är alternativet till att ta denna strid? Den som går ur kyrkan går ur till förmån för vad? Vi har inte sett något alternativt nationellt kyrkosamfund växa fram, heller inte nationella som tar över kyrkans diakonala arbete (alltså det vettiga de faktiskt gör) i någon större utsträckning.  Visst, vi har sett hur somliga svenska nationella sökt sig till den katolska kyrkan, i vilken de är verksamma. Jag kan dock inte se fördelen med detta om man ser till katolska kyrkans uttalanden och ställningstaganden. Att byta från en, enligt mig, fallen kyrka till en annan är ju ett nollsummespel om inte aktivt motstånd bedrivs.

Framförallt är orsakerna att gå ur Svenska kyrkan, som man läser om, ekonomiska. Man får litet pengar över helt enkelt och känner att man inte stödjer det svenskfientliga arbetet som Svenska kyrkan gör sig skyldig till.

För varje 100 000 kronor man tjänar per år ger man cirka 1 000 kronor till Svenska kyrkan (det kan variera). Om de Sverigevänner som gått ur kyrkan av ekonomiska skäl tagit motsvarande summa och donerat till valfritt nationellt projekt så har jag ingen invändning. Men har dessa pengar gått till annan slentriankonsumtion så kan vi ta bort momsen (25 procent) från denna sparade summa, pengar som gått till statens folkmordsprojekt. Har man köpt drivmedel blir det ännu mer för då tillkommer skatten. I slutändan blev det inte mycket kvar av det man tjänade  på att inte vara med.

Hade man däremot fortsatt vara med i Svenska kyrkan och medvetet, tillsammans med andra, arbetat inom de olika församlingarna för att lyfta våra frågor, så tror i vart fall jag att slantarna gjort mer nytta.

I grund och botten tror jag på kraften i vårt nationella budskap och jag tror att vi skall vara verksamma i så många olika miljöer som möjligt där vi kan påverka. Är man nationell och kristen lutheran eller “kulturkristen” bör Svenska kyrkan inte överges, den bör försvaras.

Sist av allt. För några år sedan var jag på en väns bröllop. Vi befann oss i en gammal svensk kyrka på landsbygden och prästen var, hör och häpna, nationalsocialist. Bibeln som användes under gudstjänsten var Karl XII:s bibel och vi sjöng en av de “förbjudna” psalmerna (ja, man får sjunga “Fädernas kyrka” även om den inte är med i psalmboken). Detta är en annan sida av Svenska kyrkan. Vart någon annan stans i Sverige idag kan du uppleva detta och ska vi, eller ska vi inte, försvara vår möjlighet till detta i framtiden?

Åter igen.

Börja återerövra vår svenska kyrka. Låt vårt stridsrop åter vara: Sveriges folk – ett Guds folk och låt vårt lösen vara: till kamp för fädernas kyrka!

Annonser

Om skribenten

Magnus Söderman

Magnus Söderman

En etnisk svensk man som befinner sig mitt i livet; opinionsbildare, författare och radiopratare på Motgift.

Populära kommentarer

  1. Jättebra skrivet Magnus. Ja va på väg att lämna men jag ringde prästen. Och lyckades få henne erkänna att etnopluralism är en bra tanke.

  2. Hmm, undrar vem det kunde vara... :grinning:

  3. Ateistiska nationalister av kulturkristen modell ska alltså gå in i svenska kyrkan och bekämpa pseudo-kristna kulturmarxister.

Dessa kommentarer är från vårt forum, ge dig in i diskussionen på forum.motgift.nu

2 fler svar

Folk som diskuterar detta på forumet:

Logga in

Du är inte inloggad








» Glömt lösenordet?

Varukorg

Lyssna på Motgift 24

Senaste filmklipp

Varning för falska nyheter!

Varning för falska nyheter!

 

Tro inte på gammelmedias lögner! Gör som mer än 6000 andra och skriv upp dig på Motgifts nyhetsbrev och få en sammanfattning av det viktigaste från Skandinaviens ledande svenskvänliga alternativmedia. 

Det är helt gratis och du kan säga upp din prenumeration när du vill.

Du är nu uppskriven på nyhetsbrevet - välkommen!