Daniel Wretström – närvarande!

I år är det 16 år sedan Daniel Wretström mördades och vi får inte tillåta att minnet bleknar. Han var inte den första att mördas av svenskhatande främlingar och inte den första att beljugas av lögnmedia men han blev symbolen för den praktiserade och dödliga svenskfientligheten. Han var inte först, heller inte sist. Men han är, som alla andra som fallit offer, alltid närvarande!

Stötta Motgift

 kr. 

Välj din donation

Select Payment Method
Personal Info

Credit Card Info
This is a secure SSL encrypted payment.

Donation Total: 10,00 kr. 

Det är nog många med mig som minns mordet på Daniel Wretström; vi minns detaljerna som sedermera kom fram kring den sadism och grymhet som gärningsmännen – ett mångetniskt förortsgäng – uppvisat vid mordet; vi minns när insikten kom att det hela kanske hade kunnat avstyras, om personen i bilen som Daniel sökte skydd hos, hade stannat och hjälpt till och om… så många om!

En vecka efter mordet på Daniel (9 december 2000) i Salem utanför Stockholm samlades uppemot 2 000 personer för att uttrycka sin sorg och sin vrede. Daniel mördades för att han var svensk och nationell (vilket syntes på honom eftersom han var skinhead) och det är inte långsökt att antaga att den hets som riktats mot nationella i svensk media (vilket kulminerade med den stora uthängningen i Expressen, Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter) och som kröntes av löftet från Sveriges dåvarande statsminister riktat mot de nationella: ”Vi ska krossa dem” bidrog till att tortyrmordet på Daniel utfördes.

Vi minns också hur vänstern hånade den döda; vi minns skylten om ett en var avklarad och att vi andra stod på tur; vi minns hur Gustaf Fridolin, då riksdagsledamot för Miljöpartiet, fanns bland de maskerade motdemonstranterna, precis som flera av Daniels mördare vilkas domar varit löjligt milda.

Jag ska inte säga att jag kände honom, men jag träffade Daniel Wretström vid ett tillfälle, på en fest i Fagersta. Jag var betydligt äldre än honom och han var mer intresserad av att prata politik och tro med mig än av att festa. Han hade huvudet på skaft och var riktigt hygglig. Många av mina vänner i Fagersta med omnejd kände Daniel väl (han bodde i Surahammar) varför jag genom dem kom att beröras djupt av mordet på honom. Det var med dem som jag också besökte den första minnesmanifestationen i Salem.

Det kändes därför rätt och hedersamt när jag fick tillfälle att tala på Salemmanifestationen och år 2003 kunde jag inför närmare 2 000 personer klargöra att ”sorgens tid är över” och att ”allt mot fienden” måste vara vårt stridsrop. Somliga upprördes över retoriken i mitt tal, men jag minns hur gick ner från talarstolen och möttes av unga män och kvinnor som uttryckte tacksamhet. Särskilt en ung kvinna minns jag, som med tårar omfamnade mig och viskade några ord – privata ord – som etsat sig fast.

Daniel Wreström var inte den första att dö på grund av den folkmordspolitk som (alltjämt) förs. 2004 var det dags igen, då James Waite mördades i Sollentuna. Han var ännu ett offer för mångkulturen.

Manifestationen kom genom åren att tappa i kraft. Dels berodde det på avståndet i tid till själva händelsen, men också på att en ny tid, en internetbaserad tid, tog sin början. Men än idag kan man se hur några tappra få minns Daniel Wretström i Salem den 9 december och många fler som uppmärksammar dagen på internet. Vi är fortfarande många som vare sig kommer glömma, eller förlåta.

BILDEN: Detalj ur De Förlorade Drömmarnas Skog I av Markus Andersson.

Om skribenten

Magnus Söderman

Magnus Söderman

En etnisk svensk man som befinner sig mitt i livet; opinionsbildare, författare och radiopratare på Motgift.

Logga in

Du är inte inloggad








» Glömt lösenordet?

Varukorg

Senaste filmklipp