Artikel Kultur

Sexual Utopia in Power, del 3

Vitas födelsetal har över hela världen minskat katastrofalt de senaste årtiondena. Under samma period har vårt samhälle tveklöst utvecklats till det mest sexfixerade i världshistorien. Två sådana massiva, samtidigt förekommande trender kan inte gärna vara oberoende av varandra. En korrekt diagnos är en förutsättning för att finna ett effektivt botemedel.

Det primitivas återkomst

I den offentliga diskussionen om den sexuella revolutionen har fokus legat på dejtvåldtäkter och ”engångsligg”, alltså vad som äger rum, istället för de stabila familjebildningar som inte äger rum. Då och då presenteras undersökningsresultat som visar att män är nöjda med sitt ”sexliv” medan kvinnor är missnöjda med sitt. Detta ger intrycket att det verkligen förekommer ”mer sex” för män idag än det gjorde innan några vilseledda tjejer började missköta sig för fyrtio år sedan. Det låter på folk som om den manliga sexuella utopin om ett harem för varenda man faktiskt har blivit verklighet.

Det är dock busenkelt att visa, inte bara att detta inte är sant, utan att det inte kan vara sant. Det finns ungefär lika många manliga som kvinnliga barn (inte exakt: det föds omkring 5 procent fler pojkar än flickor – det finns alltså inte en flicka för varje pojke). Vad som händer när de kvinnliga sexuella begären släpps fria är inte att det blir en ökning av den totala mängden sex som finns tillgänglig för män, utan en omfördelning av det rådande utbudet. Samhället blir polygamt. En situation uppstår där de flesta män desperat söker efter en kärlekspartner, medan de flesta kvinnor springer lika desperat efter ett fåtal exceptionellt attraktiva män. Dessa män, som alltid har haft lätt att finna en partner, får nu mängder med kvinnor.

Ett typiskt drag hos dekadenta samhällen är återgången till primitiva, förcivilisatoriska kulturformer. Detta är vad som händer oss. Sexuell frigörelse innebär i själva verket att människor återgår till samma darwinistiska parningsmönster som man ser i en babianflock.

När väl monogamin har avskaffats finns det inte längre något som begränsar kvinnans val. Således väljer alla kvinnor samma lilla skara män. Om Casanova hade 132 älskarinnor berodde det på att 132 olika kvinnor valde honom. Sådana män skaffar sig harem, inte för att de är rovlystna, utan för att de råkar vara attraktiva. Problemet har inte så mycket att göra med manlig omoral som med enkel matematik; det är uppenbarligen omöjligt för varje kvinna att ha exklusiv tillgång till den mest attraktiva mannen. Om kvinnor prompt vill följa sina naturliga drifter, så måste de, av rationella skäl, vara beredda att dela sin partner med andra.

Men kvinnors inställning till den här situationen är förstås inte särskilt rationell. De förväntar sig att deras alfaman ska ”engagera sig i ett seriöst förhållande”. Kvinnors klagomål över mäns ovilja att stadga sig, kan man misstänka, handlar bara om att de inte lyckas få en höggradigt attraktiv man att stadga sig med just dem; som om en genomsnittlig man skulle fria till Sköna Helena och sedan bli upprörd när hon avböjde och klaga över att ”kvinnor vill inte gifta sig.”

Vidare är många kvinnor sexuellt attraherade av promiskuösa män på grund av, och inte trots, deras promiskuitet. Detta kan förklaras genom att hänvisa till primatflocken. ”Alfahannen” kan identifieras genom att han parar sig med många honor. Det är förmodligen härifrån den dubbla standarden avseende slampor kontra hingstar har sitt ursprung – inte från någon social acceptans av manlig promiskuitet, utan från kvinnans fascination för det. Manlig ”omoral” (i traditionellt språkbruk) är attraktivt för kvinnor. Således leder det lätt till en självförstärkande spiral när polygami väl satts i spel.

Folk som har studerat beteendet hos djur har lärt sig att om en hona eller två befinner sig i närheten av en hanne så ökar chansen att en annan hona vill para sig med just den hannen. Även bland mänskliga kvinnor finns det inget som leder till så mycket framgång som framgång. Jag hör anekdoter om kvinnor som vägrar dejta trettioåriga ungkarlar eftersom ”om han aldrig varit gift måste det vara något fel på honom.” På college noterade jag hur anständiga, skötsamma män förblev ensamma medan notoriskt otrogna inte hade minsta svårighet att gå från flickvän till flickvän.

De som kommenterar nutida seder visar sällan någon medvetenhet om denna irrationalitet i kvinnans partnerval. Jag minns en artikel som jag läste för några år sedan i vilken ett nytt college som planerades att byggas, marknadsfördes som en välsignelse för unga kvinnor som sökte ”kristna makar”, med den naiva utgångspunkten att det var vad alla kvinnor var ute efter. Det talades naturligtvis ingenting om att hjälpa unga män att finna trogna fruar.

Modern ridderlighet

Både män och kvinnor har lättare att känna medkänsla för unga kvinnor än för unga män. När det kommer till män handlar det förmodligen om någon form av beskyddarfantasi. Litteraturen och folktron världen över är full med historier om hjältar som räddar oskyldiga jungfrur från onda skurkar: det är ett alltför vanligt tema för att vara en tillfällighet. Scenariot med flickan i nöd talar till något djupt i mäns inre och är förmodligen naturligt. Mest troligt är att det blott är en självförhärligande framställning av den manliga konkurrensen. Män projicerar sina oregerliga sexuella instinkter på andra, som därmed får anta rollen som onda.

I dagens värld uttrycker sig den manliga beskyddarinstinkten ofta på ett perverterat sätt genom att den förmår män att ställa sig på feministernas sida: som när man exempelvis stämmer in i den kör som fördömer sexuella trakasserier och dejtvåldtäktsmän. Detta är en form av galanteri som är väl anpassad för den modern mannens stillasittande livsstil, och han behöver varken riskera eller offra något. Exempel finns i överflöd i den konservativa pressen. Det talas regelbundet om collegemän som ”är på bytesjakt” efter kvinnor – vilka i själva verket är gamla nog för att vara gifta och bilda familj. Joseph Farah på World Net Daily berömmer en kvinna som mördat sin otrogna man. Det finns röster som vill återinföra ”shotgun marriages” och dödsstraff för våldtäktsmän. Man tycks resonera att om bara tillräckligt drakoniska straff kunde utmätas åt skurkaktiga män så skulle allt bli bra igen. Det grundläggande felslutet i detta resonemang är att man inte inser att det är kvinnor som till största delen kontrollerar parbildningsprocessen.

Sluga kvinnor har länge känt till hur man manipulerar den manliga beskyddarinstinkten till sin egen fördel. Det finns anledningar till varför det feministiska angreppet mot heterosexualitet och familjen riktas mot makar och fäder. Ingen skulle ställa sig bakom en kampanj mot kvinnor eller barn, men många män kan förmås att fördöma andra män. Resultatet är att dagens unga män befinner sig i en omöjlig situation. Om de söker efter en partner är de vilddjur; om de finner en är de dejtvåldtäktsmän; om de vill undvika alltsammans är de omogna och oansvariga. Vi har gått från en situation där det verkade som att allt var tillåtet till en där inget är tillåtet. Äktenskap som ett bindande lagligt kontrakt har man gjort sig av med och unga män förväntas fortfarande tro att det är fel om de söker efter sex utanför äktenskapet. Det är inte lämpligt att utsätta människor för så mycket press.

Samtidigt har illusionen att det finns ”för mycket sex” lett till förslag om ”avhållsamhetsutbildning,” som ska tillhandahållas av statliga skolor och betalas med skattepengar. Ljushuvudena inom det konservativa etablissemanget kan behöva en liten påminnelse om att det mänskliga släktet inte har överlevt genom sexuell avhållsamhet. Det vore bättre om de begrundade hur många familjer som inte har bildats och hur många barn som inte har fötts till följd av den överdrivna ivern att skydda unga kvinnor från män som skulle kunna ha blivit goda makar och fäder.

Revolutionen förstör sexlivet

Så här långt har vi fokuserat på kvinnlig promiskuitet och utan tvekan är det ett allvarligt problem. Men det finns två sätt för kvinnor att inte vara monogama: att ha fler än två partners och genom att ha färre än en. Låt oss nu studera “nuckorna såväl som “slamporna.

Här vill jag återigen varna för ett vanligt missförstånd bland manliga läsare: Antagandet att unga kvinnor som inte har sexuella relationer med män alltid är ärbara. I själva verket kan det finnas många olika skäl utöver religiösa och moraliska principer som får en kvinna att avstå från intima förhållanden, och vissa av dem förekommer oftare nu än före den sexuella revolutionen. Fundera över det som sägs i det följande stycket från A Return to Modesty av Wendy Shalit:

“Pfffffft!” sexuell ärbarhet säger till världen, ”jag tycker att jag är värd att vänta på . . . Så inte du, inte du, inte du, och inte du heller.”

Detta har verkligen inget med ärbarhet att göra. Som en 27-årig ortodox kvinna förklarade för mig . . . ”Israels döttrar är inte tillgängliga för allmänheten.” Hon upplevde uppenbarligen en närmast högmodig tillfredsställelse över att inte ligga runt med vem som helst.

Detta är en ren illusion, en konsekvens av den naturliga kvinnliga hypergamin och inte beroende av någon verklig dygd hos kvinnan. Om en kvinna tycker att hon är ”för bra” för att ligga runt, kan det hjälpa henne att vara sin man trogen. Äktenskap är med andra ord ett sätt att utmana den kvinnliga hypergamin på ett socialt passande sätt. (Det talas ständigt om behovet av att kanalisera den manliga sexdriften mot barnalstring och äktenskap, men inte den kvinnliga; detta är ett misstag.)

Hur som helst är kvinnor i högre utsträckning naturligt fåfänga än naturligt ärbara. Hypergami innebär ett maximum av avvisanden; om bara den bästa duger, betyder det att nästan varenda man inte duger. Istället för att sälja sig billigt, som många utgår från att hon ska göra, kan den moderna kvinnan sätta ett överpris på sig själv. Man brukade förr ofta säga ”a woman who thinks she is too good for any man may be right, but more often—she is left.” Varför kan detta vara en särskild fara för dagens kvinnor?

Tidigare levde de flesta i små samhällen där det inte ens fanns några fotografier. Uppfattningen om vad som var sexuellt attraktivt begränsades till den egna erfarenheten. I mitt eget släktträd exempelvis, fanns en familj med tre döttrar som växte upp på en bondgård som angränsade till tre andra gårdar. När flickorna blev tillräckligt gamla gifte de sig var och en med en pojke från någon av granngårdarna. De förväntade sig inte mycket från en make. Det är rimligt att tro att alla tre gick genom livet utan att någonsin se en man som såg ut som Cary Grant.

Men vid 1930-talet tittade miljontals kvinnor på Cary Grant två timmar i veckan och jämförde i tysthet sina män med honom. I flera årtionden sedan dess har underhållningsindustrin vuxit och förråats. Till slut har vi nått en punkt där många kvinnor helt enkelt inte är intresserade av att träffa en man som inte ser ut som en filmstjärna. Medan det inte är möjligt att få alla män att se ut som filmstjärnor, är det möjligt att uppmuntra kvinnor att ivrigt jaga eller hålla utkik efter de få som gör det, dvs. bli “slampor” respektive “nuckor”. Kvinnans korta ungdomliga blomstertid, i kombination med en själ som inte uppnått full mognad i detta skede av livet, gör henne sårbar för orealistiska förväntningar. Den sexuella revolutionen är delvis en storskalig kommersiell exploatering av denna sårbarhet.

Ja, män är också, till sitt eget förfång, ideligen omgivna med bilder av exceptionellt attraktiva kvinnor. Men detta är av mindre praktisk betydelse, eftersom – för att upprepa det ännu en gång – kvinnor väljer. Även alldagliga unga kvinnor har ofta möjlighet till sexuellt umgänge med snygga eller socialt dominanta män; det har valmöjligheten att vara promiskuösa. Många kvinnor förstår inte att ordinära unga män inte har den valmöjligheten.

Det låter ibland på traditionalister som om monogami var en kartell vars syfte var att begränsa mängden tillgängligt sex för män på konstlad väg för att driva upp värdet till förmån för kvinnorna. (Detta är i stora drag vad de manliga sexuella utopikerna också trodde.) Men detta skulle fordra att män hade möjlighet att höja sina bud, dvs. göra sig själva mer attraktiva när de så önskade. Monogami ger inte kvinnor som grupp mer tilldragande partners än de annars hade haft tillgång till. Man kan dra en annan ekonomisk parallell här: Vid sex är det som i andra ärenden köparna, inte säljarna som i slutändan avgör priset. Och köparna är vanligtvis bara genomsnittliga män.

Vidare tycks många unga kvinnor tro att varje man som vill träffa dem ipso facto önskar ha dem som partners. Dels beror detta på ungdomlig naivitet; dels är det följd av upplösningen av socialt vedertagna uppvaktningsseder; och dels har det att göra med feministernas stämplande av manlig uppvaktningsbeteende som ”trakasserier.” Så de avvisar ilsket alla närmanden under sina mest attraktiva år som om det inte rörde sig om något annat än skamliga sexuella förslag. När de närmar sig trettio, börjar det sakteliga gå upp för dem att det vore klokt att acceptera åtminstone vissa dejterbjudanden. De blir sedan förvånade när männen vanligtvis går ut med dem en eller två gånger och sedan slutar ringa. De påstår att männen leker med dem. De tror sig ha rätt till en bröllopsring i utbyte mot att slutligen ha nedlåtit sig till att acceptera en dejt. Liksom vissa män tror att världen är skyldig att försörja dem, tror dessa kvinnor att världen är skyldig att ge dem en make.

När en man bjuder ut en kvinna innebär detta enbart att han ser henne som en potentiell partner: Han kan möjligtvis tänka sig erbjuda henne en ring om han gillar henne tillräckligt mycket efter närmare bekantskap. De flesta dejter leder inte till frierier. Det finns ingen anledning till varför de skulle göra det. Istället för att lägga skulden på män för att inte vilja inleda något förhållande vid sådana tillfällen, borde de uppmanas till sexuell självkontroll och försiktighet under sökandet efter en partner.

Sammanfattningsvis: uppmuntran till maximalt avvisande och orealistiska förväntningar är en anledning (utan samband med ärbarhet) till att många kvinnor idag inte föder barn. En annan är vad jag kallar parasitiskt dejtande, en form av ekonomisk utsugning av män från kvinnors sida. Låt mig förklara.

Minskningen av äktenskap tillskrivs ofta att män nu har möjlighet att ”få vad de behöver” från kvinnor utan att behöva gifta sig med dem. Men tänk om en kvinna har möjlighet att få allt hon vill ha från en man utan äktenskap? Kommer hon också vara mindre benägen att ”stadga sig” under sådana omständigheter? Sanningen är att ett betydande antal kvinnor i första hand söker uppmärksamhet och materiella fördelar från män. De har inga problem att dejta män de inte har något romantiskt intresse för enbart som en form av underhållning och källa till gratis mat och gåvor. En man kan slösa en hel del pengar och tid på en sådan kvinna innan han inser att han blir utnyttjad.

Familjelivet innebär uppoffringar; en god mor lägger ner stort engagemang på sina barn. Parasitiska dejterskor är tagare, inte givare; de är inte lämpade för äktenskap eller moderskap. Deras karaktär är vanligtvis färdigformad när en man träffar dem. Eftersom han inte kan förändra dem, är det enda förnuftiga han kan göra att lära sig känna igen dem och undvika dem.

Ett tredje hinder för kvinnligt fortplantning är dejtvåldtäktshysterin. Läsaren kan titta i det första kapitlet i Katie Roiphes The Morning After. Vid samma ålder som kvinnor traditionellt brukade söka makar, deltar de nu i ”ta natten tillbaka”-demonstrationer, ”bli medveten om våldtäkt”-kampanjer, och självförsvarskurser där de övar på att sparka manliga dockor i skrevet. Dessa unga kvinnor förefaller mindre rädda för något män faktiskt gör än vad de är för det manliga sexuella begäret självt. Som krönikören Angela Fiori skarpt uttryckte det:

”Dejtvåldtäktskampanjerna under det tidiga 1990-talet motiverades inte av någon genuin oro för kvinnors mående. De var en del av en pågående plan att nedvärdera heterosexualitet för unga lättpåverkade kvinnor genom att demonisera män som våldtäktsmän.”

Självförsvarsträning leder exempelvis till att kvinnor utvecklar en defensiv hållning gentemot män, som omöjliggör tillit och intimitet.

Att lära sig relatera till män har alltid varit en del av kvinnans övergång till vuxenlivet. Försöken att uppmuntra tjejer till irrationella rädslor har lett till att många av dem fastnar i utvecklingen. Det är inte mycket enskilda män kan göra åt detta, inte heller finns det någon anledning att begära det av dem. Vem vill egentligen uppvakta en tjej som är innesluten i en ogenomtränglig psykisk rustning av misstänksamhet?

Återigen så har välmenande manliga traditionalister inte varit utan skuld i och med deras reaktioner på situationen. Fäder uppmuntrar till självförsvarskurser och dejtvåldtäktsparanoia utifrån övertygelsen att deras döttrars säkerhet är viktigare än allting annat. Sedan undrar de varför de inte har några barnbarn.

Vidare är det många kvinnor som inte har någon partner av den enkla anledningen att de har lämnat sina män. Kvinnor är de som formellt initierar skilsmässa i omkring två tredjedelar av fallen. De flesta betraktare är emellertid överens om att detta är en underskattning: I många fall där mannen formellt tar initiativet, är det för att hans hustru vill lämna äktenskapet. Exakt statistik är svår att få fram, men de som har studerat företeelsen på nära håll brukar uppskatta att kvinnor är ansvariga för omkring nio av tio skilsmässor och relationsuppbrott: Det är inte så att män älskar dem och lämnar dem utan de älskar dem och blir lämnade av dem. Många unga kvinnor tror verkligen att de vill vara gifta men vad de egentligen längtar efter är själva bröllopet (tänk på bröllopstidningarna). Det vanligaste händelseförloppet är att kvinnan både är den som först vill in i äktenskapet och den som först vill lämna det. Det är naturligtvis enkelt att gifta sig; svårigheten är att sedan leva lyckliga i alla sina dar.

Vanligtvis har den trolösa hustrun inte för avsikt att förbli ensam. Men en del män har betänkligheter inför att bli involverad i en skilsmässa; de undrar ”vems hustru är det jag dejtar?” Det finns även rent rationella överväganden att göra; det är knappast troligt att en kvinna som har övergivit sin förra man kommer att vara trogen den nästa hon möter. Och få män känner för att försörja en annan mans barn ekonomiskt. Kvinnor uttrycker ofta missnöje över svårigheten att finna en ersättare till mannen de gått ifrån. Jag kallar dessa kvinnor de arga äktenskapsförbryterskorna.

Fåfänga, parasitism, paranoia och otrohet är bara några av de osympatiska dragen hos dagens västerländska kvinnor; ett annat är ovänlighet. Till viss del har detta att göra med det allmänt försämrade uppförandet under de senaste femtio åren, som båda könen har varit delaktiga i. Men jag tror att en del av det beror på den kvinnliga sexuella utopismen. Jag ska förklara varför.

Man kan lätt få för sig när man tittar på tidningen Cosmopolitans omslag att kvinnor är besatta av att skänka män sexuell njutning. Detta skulle komma som en nyhet för många män. Kontrasten mellan vad kvinnor läser och deras faktiska beteende mot män har blivit närmast surrealistisk. Förklaringen till mysteriet är att mannen som den kvinnliga läsaren vill behaga är en fantasifigur. Hon kommer att träffa honom efter ännu en skönhetsbehandling, efter att ha gått ner ytterligare ett par kilon eller skaffat sig den perfekta frisyren. Under tiden kan hon behandla de män av kött och blod hon möter som skräp. Varför anstränga sig för att vara hövlig mot vanliga män när man är förvissad om att den perfekte mannen kommer dyka upp förr eller senare? Män av den äldre generationen är inte fullt medvetna om hur ohyfsade kvinnor har blivit. Jag kom ganska sent till insikt med att beteendet jag iakttog hos kvinnor inte gärna kunde betraktas som normalt – att om kvinnor hade betett sig på det här sättet i det förgångna så skulle mänskosläktet ha dött ut.

Läsaren som misstänker att jag överdriver får gärna ägna lite tid åt att studera kvinnors presentationer på dejtingsajter. De nämner aldrig barn, men lyckas nästan alltid få med ordet ”kul”. ”Jag gillar att festa och ha kul! Jag gillar att dricka, hänga med skönt folk, och shoppa!” De unga kvinnorna välkomnar ”snygga killar” att kontakta dem. Det råder inget tvivel om att en del kommer göra det, och eventuellt ha lite kul med dem. Men skulle någon vettig man, ”snygg” eller inte, vilja bilda familj med en sådan person?

En god hustru blir inte till av sig själv. Flickor uppfostrades förr i tiden från tidiga år till att bli hustrur och mödrar. De fick lära sig de nödvändiga färdigheterna för detta ändamål. En ung friare kunde utgå från att en flicka visste ett och annat om matlagning och hushållsarbete. Idag tycks många kvinnor inte vara medvetna om att de bör ha något att erbjuda en man förutom en varm kropp.

Vad händer när den nutida kvinnan, förledd att tro att hon förtjänar en filmstjärna till make, misslyckas inte bara med att finna sin idealpartner, utan att finna någon partner överhuvudtaget? Hon kritiserar naturligtvis inte sig själv för att ha varit oresonlig eller enfaldig; hon lägger istället skulden på männen. En hel litterär genre har uppstått som vädjar till den kvinnliga vreden mot det motsatta könet. Här är några titlar, alla för närvarande tillgängliga på Amazon.com: Varför män är dumma i huvudet, ”Inse det, män är skitstövlar”: Vad kvinnor kan göra åt saken, Hur man jämt retar upp en man… och får honom att be om nåd, Saker du kan göra med en värdelös man, 101 anledningar till varför en katt är bättre än en man, 101 lögner män berättar för kvinnor – och varför kvinnor tror på dem, Män som hatar kvinnor och kvinnorna som älskar dem, Avskedsbrev till män: Över 70 kvickheter du kan använda när du vill bli av med honom, Rör till det i hans huvud, eller Bara dumpa honom, eller – för kvinnan som själv blir dumpad – Hur hat kan läka smärta.

För vissa kvinnor har hatet mot män nu kommit att anta psykotiska former. En stor skylt i min hemstad frågar förbipasserande bilförare: ”Hur många kvinnor måste dö innan våld i hemmet börjar betraktas som ett brott?” Man måste fråga sig vad som pågår i huvudet på upphovsmännen till ett sådant meddelande. Är de verkligen inte medvetna om att det alltid har varit ett brott om en man mördar sin fru? Försöker de uppvigla till rädsla? Eller är deras egna sinnen så fördunklade av hat att de inte längre förmår se världen i ett realistiskt ljus?

Det är hit vi har nått efter bara en generation av kvinnlig sexuell frigörelse. Många män blir förbryllade när de upptäcker det kvinnliga raseriets omfattning och djup. Vad kan det vara som gör de mest rika och bortklemade kvinnorna i historien så rasande?

Internetskribenten Henry Makow har presenterat den mest rimliga diagnos jag har sett i en essä med titeln The Effect of Sexual Deprivation on Women. Apropå den senaste tidens våldtäktshysteri skriver han: ”Män är ‘våldtäktsmän’ eftersom de inte ger kvinnor den kärlek de behöver.” Med andra ord, tänk om problemet är att män, ähum, inte jagar efter kvinnor? Allt som vi just har nämnt stödjer teorin att den västerländska civilisationen nu erfar en epidemi av kvinnlig sexuell frustration. Och återigen, är den typiske konservative kommentatorn helt oförmögen att möta problemet på rätt sätt: Han vill instinktivt träda fram i blänkande rustning och utropa ”Frukta inte, fagra mör. Jag ska stoppa dessa ondskefulla odjur från att besudla er jungfruliga renhet.” Om kvinnor inte får den kärlek de behöver från män, kommer detta inte att hjälpa dem.

Av F. Roger Devlin

Från Counter Currents.

Annonser

Logga in

Du är inte inloggad








» Glömt lösenordet?

Varukorg

Lyssna på Motgift 24

Senaste filmklipp

Varning för falska nyheter!

Varning för falska nyheter!

 

Tro inte på gammelmedias lögner! Gör som mer än 6000 andra och skriv upp dig på Motgifts nyhetsbrev och få en sammanfattning av det viktigaste från Skandinaviens ledande svenskvänliga alternativmedia. 

Det är helt gratis och du kan säga upp din prenumeration när du vill.

Du är nu uppskriven på nyhetsbrevet - välkommen!