Artikel Kultur

Sexual Utopia in Power, del 1

Vitas födelsetal har över hela världen minskat katastrofalt de senaste årtiondena. Under samma period har vårt samhälle tveklöst utvecklats till det mest sexfixerade i världshistorien. Två sådana massiva, samtidigt förekommande trender kan inte gärna vara oberoende av varandra. En korrekt diagnos är en förutsättning för att finna ett effektivt botemedel.

Det är väl känt för den här tidskriftens läsare att vita födelsetal över hela världen har minskat katastrofalt de senaste årtiondena. Under samma period har vårt samhälle tveklöst utvecklats till det mest sexfixerade i världshistorien. Två sådana massiva, samtidigt förekommande trender kan inte gärna vara oberoende av varandra. Många välmenande konservativa är ense om att den nuvarande situationen är beklagansvärd, men har skilda uppfattningar angående hur den har uppstått. En korrekt diagnos är en förutsättning för att finna ett effektivt botemedel.

Det ofta använda uttrycket ”sexuell revolution” anser jag borde tas på större allvar än man vanligtvis gör. Likt den franska revolutionen, praktexemplet på en modern politisk revolution, var det ett försök att förverkliga en utopi, men en sexuell snarare än en politisk utopi. Och likt den franska revolutionen, har den genomgått tre faser: först, en libertariansk eller anarkistisk fas i vilken utopin var tänkt att uppstå spontant så fort man gjort sig av med den gamla ordningen; sedan ett skräckvälde, i vilken en fraktion lade beslag på makten och försökte införa sitt system på diktatorisk väg; och slutligen en tredje ”reaktion”, i vilken den mänskliga naturen gradvis åter började hävda sig. Vi ska studera dessa faser i den här essän.

Två utopier

Låt oss betänka vad en sexuell utopi är för något, och låt börja med män, som i alla avseenden är mer okomplicerade.

Naturen har spelat männen ett spratt: produktionen av sperma sker i en många gånger större takt än den kvinnliga ägglossningen (omkring 12 miljoner per timme gentemot 400 under en livstid). Detta är ett naturligt, och inte moraliskt, faktum. Även bland djuren har mannen ett överdrivet utbud av något som kvinnan endast har ett begränsat behov av. Detta innebär att honorna har betydligt större kontroll över parningen. Den universella naturlagen är sådan att hannar visar upp sig och honor väljer. Påfågelhanar breder ut sina fjädrar, honorna väljer. Fårbaggarna stångas med sina horn, honorna väljer. Bland människor försöker killarna imponera på tjejerna – och tjejerna väljer. Naturen har bestämt att i parningsdansen så måste mannen vänta på att bli vald.

En mans sexuella utopi är följaktligen en värld där ingen sådan begränsning av kvinnliga behov existerar. Man behöver inte gå till pornografin för att finna exempel. Tänk bara på populära filmer som riktar sig till en manlig publik, som James Bond-serien. Kvinnorna kan helt enkelt inte motstå James Bond. Han behöver inte fria till dem, eller ens be om en dejt. Han träder bara in i rummet och de faller direkt. Underhållningsindustrin levererar oändligt med bilder av det här slaget. Varför, frågar sig kanske den manlige tittaren till slut, kan inte livet vara så här? För somliga är det frestande att skylla på äktenskapsinstitutionen.

Äktenskapet förefaller trots allt begränsa sexlivet tämligen avsevärt. Vissa män tänker sig att om sex var tillåtet både inom och utanför äktenskapet skulle det finnas möjligheter till dubbelt så mycket sex som tidigare. De föreställde sig att det fanns en stor, outnyttjad reserv av kvinnlig begär som dittills hade undertryckts av monogamin. För att frigöra detta, sökte de under den tidiga efterkrigstiden att ersätta det sjunde budordet med ett godkännande av allt sexuellt umgänge mellan ”samtyckande vuxna”. Varje man skulle kunna ha ett harem. Sexuellt beteende i allmänhet, och inte enbart familjelivet, skulle hädanefter betraktas som en privatsak. Traditionalister som inte höll med beskylldes för att vilja ”ställa en polis i varenda sovrum.” Detta var tiden då Kinsey-rapporterna publicerades och de första Playboytidningarna såg dagens ljus. Lösaktiga manliga dagdrömmar hade blivit en social rörelse.

Denna karaktäristiskt manliga sexuella utopi i den tidiga efterkrigstiden var en förelöpare till den sexuella revolutionen men inte själva revolutionen. Män är oförmögna att frambringa revolutionära förändringar i heterosexuella relationer utan samarbete – det berömda ”samtycket”- med kvinnor. Men de ursprungliga manliga revolutionsivrarna förstod inte den kvinnliga sexdriftens natur. Det är anledningen till att saker och ting inte har gått som man hade tänkt sig.

Hur ser den kvinnliga sexdriften ut och på vilket sätt skiljer den sig från den manliga?

Det sägs ibland att män är polygama och kvinnor monogama. Sådana föreställningar kan ofta anas implicit i det som skrivs av ”konservativa” manliga kommentatorer: Kvinnor vill bara ha bra makar, men hjärtlösa män utnyttjar och överger dem. En del bevis tycks vid första anblicken stödja en sådan uppfattning. En undersökning från 1994 fann att ”medan männen uppgav att de helst skulle vilja ha 6 olika sexpartners nästa år och 8 under de kommande två åren, svarade kvinnor att det idealiska för dem skulle vara att ha en och samma partner under nästa år. Och under två år? Kvinnornas svar var fortfarande en.” Är inte detta bevis för att kvinnor av naturen är monogama?

Nej, det är det inte. Kvinnor vet om att deras sexuella begär är ostyriga men har traditionellt varit kloka nog att hålla tyst om det. En mans övertygelse att hans hustru är naturligt monogam håller honom lugn. Det är inte heller till en hustrus fördel att hennes man förstår henne alltför väl. Kunskap är makt. Kort sagt har vi här att göra med en sorts platonisk ”nobel lögn” – en övertygelse som är hälsosam, fastän falsk.

Det vore mer korrekt att beskriva den kvinnliga sexdriften som hypergam. Män må ha en benägenhet att söka efter sexuell omväxling, men kvinnor är sparsmakade likt Oscar Wilde: De nöjer sig endast med det bästa. Per definition kan bara en man vara den bästa. Dessa olikartade manliga och kvinnliga ”sexuella läggningar” är tydligt märkbara bland lägre primater, t.ex. i en babianflock. Honorna är ute efter att para sig med topphanen, hannarna tävlar om att ta sig till toppen.

Kvinnor har i själva verket en egen sexuell utopi som motsvarar deras hypergama läggning. I sin renodlade utopiska form består den av två delar: Först parar hon sig med sin drömpartner, den perfekte mannen som hon föreställer sig honom, sedan förblir han hennes och upphör att intressera sig för andra kvinnor. Denna formula kan vi se i många kärleksromaner. Fantasin är fullständigt utopisk, dels eftersom ingen perfekt man existerar, och dels för att även om han gjorde det så vore det en logisk omöjlighet för honom att vara den exklusiva partnern åt alla kvinnor som åtrår honom.

Det går emellertid att göra det möjligt för kvinnor att följa sin hypergama instinkt och bara vara tillsammans med de mest sexuellt attraktiva (snygga eller socialt dominanta) männen. I Kvinnornas folkförsamling av Aristofanes iscensätter kvinnorna i Aten en statskupp. De ockuperar folkförsamlingen och stänger ute sina män. Sedan går de vidare till att stifta en lag som tvingar de mest attraktiva männen att älska med varje kvinna i tur och ordning, och börja med den minst attraktiva. Det är den kvinnliga sexuella utopin. Aristofanes hade en större förståelse för det kvinnliga sinnet än den genomsnittligen äkta mannen.

Hypergami är inte monogami i mänsklig mening. Även om det bara finns en ”alfahanne” i toppen av flocken vid ett givet tillfälle, så förändras det över tid vem denne är. I mänskliga termer innebär detta att kvinnan är ombytlig, visserligen inte förälskad i mer än en man vid ett givet tillfälle, men inte nödvändigtvis lojal mot en man under en hel livstid. Förr i tiden var det tillåtet att påpeka kvinnans naturliga ombytlighet. Läs t.ex. Ring Larders humoristiska berättelse ”I Can’t Breathe” – en dagbok tillhörandes en artonårig tjej som vill gifta sig med en ny ung man varje vecka. Om man gjorde en undersökning om hennes önskade antal ”sexpartners” skulle hon troligtvis svara ”en”; detta betyder dock inte att hon har någon aning om vem denne ende är.

En viktig aspekt angående hypergami är att det innebär att de flesta män ratas. Kvinnor är av naturen fåfänga. De är benägna att tro att bara den ”bästa” (mest sexuellt attraktiva) mannen är dem värdig. Detta är ett annat vanligt tema i kärlekshistorier (den vackra prinsessan, omgiven av flåsande friare, hopplöst väntande på en ”riktig” man – tills en dag . . . osv.).

Detta kan förstås inte vara objektivt sant. En genomsnittlig man är per definition tillräckligt bra för en genomsnittlig kvinna. Om varje kvinna skulle vara ihop med alla män ”värdiga” henne, skulle hon inte ha tid över till någonting annat. Återigen, hypergami skiljer sig från monogami. Det är en irrationell instinkt; den kvinnliga sexuella utopin en följd av denna instinkt.

Den sexuella revolutionen i Amerika var ett försök av kvinnor att förverkliga sin egen utopi, inte mäns. Kvinnliga utopiker presenterade sina planer några år efter Kinsley och Playboy. Helen Gurley Browns Sex and the Single Girl kom ut 1962, och hon tog över tidskriften Cosmopolitan tre år senare. Notoriskt fientlig till moderskap uppmuntrade hon uttryckligen kvinnor att utnyttja män (inklusive gifta män) för njutning.

En revolution

Det faktiska utbrottet av den sexuella revolutionen ägde rum när ett betydande antal unga kvinnor började agera i enlighet med den nya utopiska planen. Detta tycks ha inträffat på många college under 1960-talet. Kvinnor som åt p-piller och låg runt med varenda man som föll dem i smaken påstod att de frigjorde sig själva från äktenskapets slaveri. Männen, drivna av sina ungdomliga hormoner, gick ofta med på detta, men var inte lika glada över situationen som det ibland har beskrivits. Krönikören Paul Craig Roberts berättar:

Jag var en ung professor när allt började och såg hur collegeområdet förvandlades till en bordell. De manliga studenterna var förvirrade, även de vänstervridna som hade lärt sig att betrakta kvinnlig kyskhet som förtryck. Jag minns fortfarande en marxistisk student som, hög på peyote, kom till mig och klagade över att ”fina flickor fördärvar sig själva.”

Detta borde inte komma som någon överraskning. De flesta män föredrar en kvinna som är oskuld; detta är en verklig aspekt av det manliga erotiska begäret som gynnar monogamin, och därmed befinner sig i ständig kamp med impulsen att söka sexuell variation.

De unga kvinnorna, förvisso knappast några filosofer, lade fram argument för att rättfärdiga sitt beteende. I de flesta fall rörde sig om variationer på temat att traditionell moral innehåller ”dubbla standarder”.

Det sades att kvinnor som hade promiskuöst sex hade blivit stämplade som ”slampor” medan män som gjorde detsamma beundrades som ”hingstar”. Det påpekades att vissa män önskade sex utanför äktenskapet samtidigt som de krävde att deras brudar skulle vara oskulder. Det vanligt förekommande uttrycket ”fallen kvinna”, och frånvaron av det motsvarande uttrycket ”fallen man”, togs upp som ytterligare bevis på denna orättvisa dubbelmoral. Slutsatsen de kvinnliga revolutionärerna drog var att kvinnor också hädanefter borde söka sex utanför äktenskapet. Detta är förstås ingen självklar logisk följd. De skulle lika gärna kunna ha bestämt sig att föregå med gott exempel inför de odisciplinerade männen genom att praktisera monogami oberoende av männens egna handlingar.

Men låt oss bortse från det för ett ögonblick och fundera över premissen för deras argument, de dubbla standarderna. Likt de flesta framgångsrika lögner innehåller det en förvrängning snarare än ett rent förnekande av en viktig sanning. Det låter rimligt, och är därmed farligt, eftersom det liknar sanningen.

I själva verket har män aldrig uppmuntrats till att ge sig ut och söka efter tillfälligt sex med mängder av kvinnor. Hur skulle ett sunt samhälle kunna uppmuntra till sådant beteende? Resultatet är oundvikligt och uppenbart: övergivna kvinnor och faderlösa barn som är en ekonomisk börda för en oskyldig tredje part. Följaktligen har promiskuösa män traditionellt betraktats som lösaktiga, farliga och ohederliga. De har kallats saker som ”libertiner” eller ”vällustingar”. Den traditionella normen för sexuellt beteende har varit kyskhet utanför, och trohet inom äktenskapet – för båda könen.

Men i ett avseende har det utan tvekan rått dubbla standarder. Ett sexuellt felsteg, vare sig det rört sig om otukt eller otrohet, har vanligtvis betraktats som mer allvarligt om en kvinna begår det än om en man gör det, och socialt sanktionerade bestraffningar har ofta varit hårdare. Med andra ord, medan båda könen förväntades praktisera monogami, ansågs det särskilt viktigt att kvinnor gjorde så. Hur kommer detta sig?

För det första är de vanligen bättre på det. Det beror inte på någon moralisk överlägsenhet hos kvinnan, som många män gärna vill tro, utan på deras lägre testosteronhalter och deras långsammare sexuella cykel: ägglossning en gång per månad.

För det andra, om alla kvinnor är monogama, kommer männen automatiskt också att bli monogama: Det är en matematisk omöjlighet för polygami att vara norm för alla män i ett samhälle på grund av könsfördelningen av födda människor.

För det tredje, sexualaktens privata natur och människans nio månader långa dräktighetstid innebär att medan det vanligtvis inte råder något tvivel om vem modern till en viss bebis är kan det mycket väl råda tvivel om vem som är fadern. Kvinnlig trohet är nödvändigt för att mannen ska vara försäkrad om att hans hustrus barn också är hans.

För det fjärde, kvinnor är jämte barn de som tjänar mest på äktenskapet. De flesta män jobbar livet igenom med arbeten som de inte bryr sig särskilt mycket om för att försörja hustru och barn. För kvinnor är äktenskapet ekonomiskt fördelaktigt; för en man, vore det en bättre affär att gå till en prostituerad. Följaktligen är kyskhet före och trohet inom äktenskapet det minsta en kvinna är skyldig sin man. Enligt det traditionella synsättet är hon faktiskt skyldig honom en hel del ytterligare. Hon ska skapa ett trevligt hem för honom, visa tacksamhet och lojalitet i utbyte mot att han försörjer henne, och acceptera hans position som familjens överhuvud.

swishdonate

Den traditionella föraktet för fallna kvinnor innebär inte att det inte finns några ”fallna män.” Otukt är vanligtvis en synd orsakad av svaghet, och många män som begår den känner sig utan tvekan skamsna. Det som verkligen utgör exempel på dubbla standarder här är att få känner någon sympati för sådana män. Både män och kvinnor är mer benägna att känna medlidande för kvinnor. Några av 1800-talets största manliga författare ägnade sina bästa verk åt sympatiska skildringar av äktenskapsförbryterskor. Män däremot förväntas att i alla lägen ta fullt ansvar för sina gärningar. Med andra ord är det kvinnor som gynnas av dessa dubbla standarder. Så är det med de flesta traditionella könsroller, såsom den exklusivt manliga värnplikten. Kvinnans ansvar som den huvudsakliga upprätthållaren av monogamin är något av ett undantag.

Vad är egentligen alternativet till dessa dubbla standarder? Är det praktiskt att ge sexuellt desperata unga män ansvaret att säkerställa att ingen sexuell lössläppthet förekommer? Eller ska kvinnor låsas in för att göra det omöjligt? Logiskt så måste en kvinna antingen vara utan partner, ha en partner eller fler än en partner. De första två valen är socialt accepterade, det tredje är det inte. Sådant fördömande inbegriper dock inte något tvång. Kvinnor som insisterar på att vara med många olika män får vara det. Men de är ansvariga för sitt beteende och dess konsekvenser.

Kvinnors klagomål över dubbla standarder gäller bara de få som tycks gynna män. De utnyttjar förbehållslöst de som gynnar dem själva. Fruar i moderna äktenskap där båda makarna har en inkomst brukar t.ex. utgå från att ”vad jag tjänar är mitt; vad han tjänar är vårt.” Unga kvinnor kräver ”självständighet,” men utgår från att de har rätt till manligt beskydd om de skulle hamna i någon fara.

Men det ultimata uttrycket för den moderna kvinnans hyckleri är hävdandet av rätten till otrohet enbart för kvinnor. Detta synsätt är tydligt inbegripet i mycket av den nutida självhjälpslitteraturen som riktas till kvinnor. Titlar som Gör dig av med honom och Spola den där fjanten återfinns sida vid sida med Män kan inte älska: Hur man känner igen en relationsfobisk man. Kort sagt, jag begär lojalitet från dig, men du har ingen rätt att förvänta dig det från mig. Många kvinnor förefaller verkligen oförmögna att se motsägelsen här. Den moderna kvinnan vill ha äktenskapets fördelar men slippa dess skyldigheter; hon vill ha en man som gifter sig med henne utan att hon behöver gifta sig med honom. Det är den eviga drömmen om ansvarslös frihet: I den feministiska formuleringen, frihet för kvinnor, ansvar för män.

Män finner sig vanligtvis i att deras krav på trohet från sina fruar medför en motsvarande skyldighet för dem att vara trogna mot sina fruar. I själva verket tror jag att de flesta män lägger för mycket vikt vid det. För en man bör trohet i äktenskapet handla om att bevara sin egen heder och visa att han klarar att vara en bra far till sina barn; hans hustrus känslor ska vara av underordnad betydelse, liksom hans egna. I vilket fall är äktenskapslöftet formulerat så att det understryker de ömsesidiga plikterna, både mannen och kvinnan lovar varandra livslång trohet. Med tanke på de medfödda könsskillnaderna är det inte möjligt att göra något mer åt de dubbla standarderna än vad äktenskapet redan har gjort.

Av F. Roger Devlin

Från Counter Currents.

Annonser

Om skribenten

Redaktionen

Redaktionen

Populära kommentarer

  1. Det finns ett tydligt problem här. Eftersom det är så få kvinnor med och att det dessutom är så väldigt få äktenskap som fungerar en längre tid borde det ge folk en tankeställare.
    Feministernas syn på saken är helt klart bisarr och helt fel, men så som Matris skrev så finns det tydligen även ett feministiskt tankesätt hos nationalistiska män:

    Då kan man ju välja att se att mannen är underordnad kvinnan också, eftersom han kan ses som hennes tjänare när han arbetar och försörjer henne...
    Eller så ser man det som man borde se det, att var och en gör det de vill göra och det de är bäst på att göra och lever i ett förhållande där man kompletterar varann istället för att se allt som en maktkamp mellan könen. Det är just den biten feministerna kan få ha för sig själva. Dra inte in den smutsen i vad som förväntas vara sund nationalism.

  2. Jag är min familjs överhuvud eftersom min kvinna låter mig vara det :slight_smile: Skämt å sido, men litet så är det och det är precis så det ska vara. Vad innebär det rent praktiskt? Jämfört med en armé är jag överbefälhavaren som har sista ordet i allt – om så krävs. Har jag behövt spela det kortet? Nej, eftersom någon sådan situation inte har uppkommit. Av någon anledning verkar det som att jag och min kvinna är överens i det mesta och många gånger är hon helt ointresserad av sådant som kanske skulle ha slutat med att jag varit tvungen att spela ut det kortet... på samma sätt som jag är ointresserad av allt det som hon sköter om och ansvarar för (ointresserad utifrån att vilja lägga mig i). I min värld handlar det om att vi kompletterar varandra och hon gör sitt (det som hon tagit på sig ansvaret för, och jag mitt). Varför behövs det då klarläggas att det finns ett "överhuvud"? Varför finns strukturen? För att den är naturlig och för att den dagen den behövs så finns det inte tid att diskutera huruvida det är, eller inte är, så.

    Hon känner mig och litar på min förmåga att, om så krävs, fatta de beslut som måste fattas skulle det bli skarpt läge. Jag litar på henne och vet att hon är bra mycket mer lämplig än mig att se till så att saker och ting flyter på bra när det gäller annat. Till och med är det så att jag givit upp min auktoritet till henne i mångt och mycket, eftersom jag vet att hon vet bättre om det. Precis som en överbefälhavare gör bäst i att lita på att chefen för marinen vet bäst dess kapacitet och hur marin krigföring skall gå till. Dålig är den ledare som bara för att genomdriver order mot bättre vetande.

    Familjen är ingen demokrati - familjen är flock och flocken kräver en flockledare. Vår ras har aldrig haft matriarkat och skall inte ha det, däremot har vi givit hemmets nyckel till kvinnan och varit kloka nog att inte lägga oss i. Förvisso har flockledaren auktoriteten att också träda in på det området, men det behövs inte.

    Varför ska då mannen ha beslutsrätt i de, låt oss säga, yttre familjefrågorna? Vi kan se på verkligheten idag. Alla undersökningar visar att långt många fler män än kvinnor röstar på SD, på Trump etc. Män är "nationella" i högre utsträckning. Kvinnor är mer känslomässiga och låter denna känslosamhet påverka deras praktiserade politik. Och det är rätt och riktigt. Jag hade funnit det besynnerligt med en kvinna som inte påverkas känslomässigt av att se svältande barn i Afrika, medan det hade varit lika underligt med en man som påverkas i samma utsträckning som kvinnan. Denna moderlighet, vårdande ömhet och djupa känslosamhet gör kvinnan mindre lämpad att deltaga i det fyrkantiga och hänsynslösa spel som politik är, i synnerhet i dessa tider.

    Rudolf Kjellén menade att om kvinnorna skulle få rösträtt så skulle staten få obehörigt inflytande över hemlivet, eftersom att man skulle locka dem med en politik som i förlängningen inverkade menligt på familjen. Han fick rätt, vilket feministikonen Germaine Greer konstaterade när hon sa:

    ”Motståndarna till den kvinnliga rösträtten beklagade
    om att kvinnans frigörelse skulle betyda slutet för äktenskapet,
    moral och staten; deras extrema trångsynthet visade sig vara
    mer klarsynt än den luddiga välviljan hos dessa liberaler och
    humanister, som föreställde sig att ingenting egentligen skulle
    förändras om man gav kvinnan någon gnutta frihet. När vi bärgar
    den skörd som suffragetterna, utan att själva vara medvetna om
    det, en gång sådde, kommer vi att förstå att antifeministerna
    faktiskt hade alldeles rätt.”

    Det finns kvinnor som inte passar in i den bild jag målar, precis som det finns män som inte gör det, det bör inte behöva sägas men jag gör det i alla fall.

    För den vidare diskussionen: Jag råder männen att vara lyhörda och förstående och kvinnorna att undertrycka den känslosamhet som alltid kommer när detta diskuteras.

    Slutligen bör alla konstatera, män som kvinnor, att vi är barn av vår tid och att vi alla, på ett eller annat sätt, blivit påverkade av feminismens irrläror.

  3. Så istället för att bemöta upplevd dumhet med argument och motbevisa Devlins teser eller fortsätta argumentera mot dem i kommentarsfältet som inte håller med dig så kastar du in handduken och ger upp. Och i ditt (avslutande?) inlägg som enkom går ut på att du är ett offer för alla andras "galenskap", en galenskap som representeras av "korvfestande män" (vad nu det innebär), så finns inte ett enda sakargument FÖR din inställning. Är detta vägen framåt tänker du? När man inte håller med dig så ska du göra slut med oss... rörelsen, oppositionen, den nationella politiken?

    "Fast det kanske inte heller spelar någon roll, för politik är ju ändå inte något en kvinna ska ägna sig åt..." avslutar du och vi ska tycka synd om dig och säga... "nej förresten, stanna kvar, snälla, vi var dumma?" trots att du inte kommit med något argument mot exempelvis det Devlin skriver, utom att du "känner" eller "tycker" ditten eller datten. Du diskvalificerar ju dig själv genom ditt eget agerande. Skulle du agera så om du var ledare för ett parti också? Skulle du storma ut från mötet med ledningsgruppen för att man inte höll med dig, skulle du vända dig till riksdagen och säga att de andra är dumma?

    Jag skulle vilja ha substantiella argument som visar bristerna i sakfrågorna. Speciellt efterlyser jag en argumentskedja som visar att Devlin har fel när han menar att det är mer ekonomiskt - ekonomiskt - förtjänstfullt för en man att gå till en prostituerad. En argumentskedja utan känsloargument.

    Om du ska lämna... exakt vad du tänker lämna vet jag inte... så bör du snarare lämna av det skäl att du, som du skriver, har "högre acceptans för galenskap" eftersom vi definitivt inte behöver kvinnor (eller män) som har det. Vi behöver mindre acceptans för galenskap, inte mer.

  4. Det är svårt att inte påpeka den kvinnliga känslosamheten när du blir så upprörd över ett par enstaka formuleringar som inte har något med artikelns huvudsakliga budskap att göra, och sedan inte förmår diskutera på ett lugnt och sakligt sätt utan börjar gorma om att du ska lägga ner ditt nationalistiska engagemang i protest. Är inte detta ett exempel på just ett sådant irrationellt och känslostyrt beteende som kan anföras till stöd för att män bör ha beslutsfattande ställning i en familj?

    Jag har inte sett någon här som velat tvinga kvinnor till underkastelse på något muslimskt manér. Alla som försvarat mannens position som överhuvud har argumenterat för det på ett sakligt och nyanserat sätt och även lyft fram kvinnors överlägenhet på andra områden. Om du tycker annorlunda kan du komma med intellektuella motargument, men du verkar som sagt mest reagera känslomässigt och känna sig kränkt. Ingen hindrar dig för övrigt från att ha ett "jämställt" förhållande med din partner om det passar er. Enligt min erfarenhet är det inte det optimala, men folk är olika, och det finns inte en mall som passar för alla.

    Jämförelsen med en prostituerad är uppenbart ironisk. Givetvis uppmanar inte Devlin, som är en stark förespråkare av äktenskapet, män till att gå till fnask istället för att skaffa hustrur. Poängen är enbart att mannen till skillnad från kvinnan inte vinner något rent ekonomiskt på att gifta sig, vilket anfördes som ett av flera skäl till varför det är berättigat att ställa högre krav på renhet hos kvinnor.

  5. Sigrun says:

    Vi kan sammanfatta det hela med att en man för gärna vara överhuvud om han gör det han ska i samhället. Förhindra främlingsinvasioner var en bra punkt.
    En kvinna kallas aldrig (?) överhuvud däremot finns det andra ord, matrona är ett sådant.
    Historien är full av starka, dominerande, regerande kvinnor i hemmen och där har inga män något att säga till om.
    Min man får gärna vara kung i garaget men om han ens försöker lägga sig i tvättstugan åker han ut med kvasten efter...

Dessa kommentarer är från vårt forum, ge dig in i diskussionen på forum.motgift.nu

61 fler svar

Folk som diskuterar detta på forumet:

Varning för falska nyheter!

Varning för falska nyheter!

 

Tro inte på gammelmedias lögner! Gör som mer än 6000 andra och skriv upp dig på Motgifts nyhetsbrev och få en sammanfattning av det viktigaste från Skandinaviens ledande svenskvänliga alternativmedia. 

Det är helt gratis och du kan säga upp din prenumeration när du vill.

Du är nu uppskriven på nyhetsbrevet - välkommen!