Artikel Kultur

Sexual Utopia in Power, del 1

Vitas födelsetal har över hela världen minskat katastrofalt de senaste årtiondena. Under samma period har vårt samhälle tveklöst utvecklats till det mest sexfixerade i världshistorien. Två sådana massiva, samtidigt förekommande trender kan inte gärna vara oberoende av varandra. En korrekt diagnos är en förutsättning för att finna ett effektivt botemedel.

Stötta Motgift

 kr. 

Välj din donation

Select Payment Method
Personal Info

Credit Card Info
This is a secure SSL encrypted payment.

Donation Total: 10,00 kr. 

Det är väl känt för den här tidskriftens läsare att vita födelsetal över hela världen har minskat katastrofalt de senaste årtiondena. Under samma period har vårt samhälle tveklöst utvecklats till det mest sexfixerade i världshistorien. Två sådana massiva, samtidigt förekommande trender kan inte gärna vara oberoende av varandra. Många välmenande konservativa är ense om att den nuvarande situationen är beklagansvärd, men har skilda uppfattningar angående hur den har uppstått. En korrekt diagnos är en förutsättning för att finna ett effektivt botemedel.

Det ofta använda uttrycket ”sexuell revolution” anser jag borde tas på större allvar än man vanligtvis gör. Likt den franska revolutionen, praktexemplet på en modern politisk revolution, var det ett försök att förverkliga en utopi, men en sexuell snarare än en politisk utopi. Och likt den franska revolutionen, har den genomgått tre faser: först, en libertariansk eller anarkistisk fas i vilken utopin var tänkt att uppstå spontant så fort man gjort sig av med den gamla ordningen; sedan ett skräckvälde, i vilken en fraktion lade beslag på makten och försökte införa sitt system på diktatorisk väg; och slutligen en tredje ”reaktion”, i vilken den mänskliga naturen gradvis åter började hävda sig. Vi ska studera dessa faser i den här essän.

Två utopier

Låt oss betänka vad en sexuell utopi är för något, och låt börja med män, som i alla avseenden är mer okomplicerade.

Naturen har spelat männen ett spratt: produktionen av sperma sker i en många gånger större takt än den kvinnliga ägglossningen (omkring 12 miljoner per timme gentemot 400 under en livstid). Detta är ett naturligt, och inte moraliskt, faktum. Även bland djuren har mannen ett överdrivet utbud av något som kvinnan endast har ett begränsat behov av. Detta innebär att honorna har betydligt större kontroll över parningen. Den universella naturlagen är sådan att hannar visar upp sig och honor väljer. Påfågelhanar breder ut sina fjädrar, honorna väljer. Fårbaggarna stångas med sina horn, honorna väljer. Bland människor försöker killarna imponera på tjejerna – och tjejerna väljer. Naturen har bestämt att i parningsdansen så måste mannen vänta på att bli vald.

En mans sexuella utopi är följaktligen en värld där ingen sådan begränsning av kvinnliga behov existerar. Man behöver inte gå till pornografin för att finna exempel. Tänk bara på populära filmer som riktar sig till en manlig publik, som James Bond-serien. Kvinnorna kan helt enkelt inte motstå James Bond. Han behöver inte fria till dem, eller ens be om en dejt. Han träder bara in i rummet och de faller direkt. Underhållningsindustrin levererar oändligt med bilder av det här slaget. Varför, frågar sig kanske den manlige tittaren till slut, kan inte livet vara så här? För somliga är det frestande att skylla på äktenskapsinstitutionen.

Äktenskapet förefaller trots allt begränsa sexlivet tämligen avsevärt. Vissa män tänker sig att om sex var tillåtet både inom och utanför äktenskapet skulle det finnas möjligheter till dubbelt så mycket sex som tidigare. De föreställde sig att det fanns en stor, outnyttjad reserv av kvinnlig begär som dittills hade undertryckts av monogamin. För att frigöra detta, sökte de under den tidiga efterkrigstiden att ersätta det sjunde budordet med ett godkännande av allt sexuellt umgänge mellan ”samtyckande vuxna”. Varje man skulle kunna ha ett harem. Sexuellt beteende i allmänhet, och inte enbart familjelivet, skulle hädanefter betraktas som en privatsak. Traditionalister som inte höll med beskylldes för att vilja ”ställa en polis i varenda sovrum.” Detta var tiden då Kinsey-rapporterna publicerades och de första Playboytidningarna såg dagens ljus. Lösaktiga manliga dagdrömmar hade blivit en social rörelse.

Denna karaktäristiskt manliga sexuella utopi i den tidiga efterkrigstiden var en förelöpare till den sexuella revolutionen men inte själva revolutionen. Män är oförmögna att frambringa revolutionära förändringar i heterosexuella relationer utan samarbete – det berömda ”samtycket”- med kvinnor. Men de ursprungliga manliga revolutionsivrarna förstod inte den kvinnliga sexdriftens natur. Det är anledningen till att saker och ting inte har gått som man hade tänkt sig.

Hur ser den kvinnliga sexdriften ut och på vilket sätt skiljer den sig från den manliga?

Det sägs ibland att män är polygama och kvinnor monogama. Sådana föreställningar kan ofta anas implicit i det som skrivs av ”konservativa” manliga kommentatorer: Kvinnor vill bara ha bra makar, men hjärtlösa män utnyttjar och överger dem. En del bevis tycks vid första anblicken stödja en sådan uppfattning. En undersökning från 1994 fann att ”medan männen uppgav att de helst skulle vilja ha 6 olika sexpartners nästa år och 8 under de kommande två åren, svarade kvinnor att det idealiska för dem skulle vara att ha en och samma partner under nästa år. Och under två år? Kvinnornas svar var fortfarande en.” Är inte detta bevis för att kvinnor av naturen är monogama?

Nej, det är det inte. Kvinnor vet om att deras sexuella begär är ostyriga men har traditionellt varit kloka nog att hålla tyst om det. En mans övertygelse att hans hustru är naturligt monogam håller honom lugn. Det är inte heller till en hustrus fördel att hennes man förstår henne alltför väl. Kunskap är makt. Kort sagt har vi här att göra med en sorts platonisk ”nobel lögn” – en övertygelse som är hälsosam, fastän falsk.

Det vore mer korrekt att beskriva den kvinnliga sexdriften som hypergam. Män må ha en benägenhet att söka efter sexuell omväxling, men kvinnor är sparsmakade likt Oscar Wilde: De nöjer sig endast med det bästa. Per definition kan bara en man vara den bästa. Dessa olikartade manliga och kvinnliga ”sexuella läggningar” är tydligt märkbara bland lägre primater, t.ex. i en babianflock. Honorna är ute efter att para sig med topphanen, hannarna tävlar om att ta sig till toppen.

Kvinnor har i själva verket en egen sexuell utopi som motsvarar deras hypergama läggning. I sin renodlade utopiska form består den av två delar: Först parar hon sig med sin drömpartner, den perfekte mannen som hon föreställer sig honom, sedan förblir han hennes och upphör att intressera sig för andra kvinnor. Denna formula kan vi se i många kärleksromaner. Fantasin är fullständigt utopisk, dels eftersom ingen perfekt man existerar, och dels för att även om han gjorde det så vore det en logisk omöjlighet för honom att vara den exklusiva partnern åt alla kvinnor som åtrår honom.

Det går emellertid att göra det möjligt för kvinnor att följa sin hypergama instinkt och bara vara tillsammans med de mest sexuellt attraktiva (snygga eller socialt dominanta) männen. I Kvinnornas folkförsamling av Aristofanes iscensätter kvinnorna i Aten en statskupp. De ockuperar folkförsamlingen och stänger ute sina män. Sedan går de vidare till att stifta en lag som tvingar de mest attraktiva männen att älska med varje kvinna i tur och ordning, och börja med den minst attraktiva. Det är den kvinnliga sexuella utopin. Aristofanes hade en större förståelse för det kvinnliga sinnet än den genomsnittligen äkta mannen.

Hypergami är inte monogami i mänsklig mening. Även om det bara finns en ”alfahanne” i toppen av flocken vid ett givet tillfälle, så förändras det över tid vem denne är. I mänskliga termer innebär detta att kvinnan är ombytlig, visserligen inte förälskad i mer än en man vid ett givet tillfälle, men inte nödvändigtvis lojal mot en man under en hel livstid. Förr i tiden var det tillåtet att påpeka kvinnans naturliga ombytlighet. Läs t.ex. Ring Larders humoristiska berättelse ”I Can’t Breathe” – en dagbok tillhörandes en artonårig tjej som vill gifta sig med en ny ung man varje vecka. Om man gjorde en undersökning om hennes önskade antal ”sexpartners” skulle hon troligtvis svara ”en”; detta betyder dock inte att hon har någon aning om vem denne ende är.

En viktig aspekt angående hypergami är att det innebär att de flesta män ratas. Kvinnor är av naturen fåfänga. De är benägna att tro att bara den ”bästa” (mest sexuellt attraktiva) mannen är dem värdig. Detta är ett annat vanligt tema i kärlekshistorier (den vackra prinsessan, omgiven av flåsande friare, hopplöst väntande på en ”riktig” man – tills en dag . . . osv.).

Detta kan förstås inte vara objektivt sant. En genomsnittlig man är per definition tillräckligt bra för en genomsnittlig kvinna. Om varje kvinna skulle vara ihop med alla män ”värdiga” henne, skulle hon inte ha tid över till någonting annat. Återigen, hypergami skiljer sig från monogami. Det är en irrationell instinkt; den kvinnliga sexuella utopin en följd av denna instinkt.

Den sexuella revolutionen i Amerika var ett försök av kvinnor att förverkliga sin egen utopi, inte mäns. Kvinnliga utopiker presenterade sina planer några år efter Kinsley och Playboy. Helen Gurley Browns Sex and the Single Girl kom ut 1962, och hon tog över tidskriften Cosmopolitan tre år senare. Notoriskt fientlig till moderskap uppmuntrade hon uttryckligen kvinnor att utnyttja män (inklusive gifta män) för njutning.

En revolution

Det faktiska utbrottet av den sexuella revolutionen ägde rum när ett betydande antal unga kvinnor började agera i enlighet med den nya utopiska planen. Detta tycks ha inträffat på många college under 1960-talet. Kvinnor som åt p-piller och låg runt med varenda man som föll dem i smaken påstod att de frigjorde sig själva från äktenskapets slaveri. Männen, drivna av sina ungdomliga hormoner, gick ofta med på detta, men var inte lika glada över situationen som det ibland har beskrivits. Krönikören Paul Craig Roberts berättar:

Jag var en ung professor när allt började och såg hur collegeområdet förvandlades till en bordell. De manliga studenterna var förvirrade, även de vänstervridna som hade lärt sig att betrakta kvinnlig kyskhet som förtryck. Jag minns fortfarande en marxistisk student som, hög på peyote, kom till mig och klagade över att ”fina flickor fördärvar sig själva.”

Detta borde inte komma som någon överraskning. De flesta män föredrar en kvinna som är oskuld; detta är en verklig aspekt av det manliga erotiska begäret som gynnar monogamin, och därmed befinner sig i ständig kamp med impulsen att söka sexuell variation.

De unga kvinnorna, förvisso knappast några filosofer, lade fram argument för att rättfärdiga sitt beteende. I de flesta fall rörde sig om variationer på temat att traditionell moral innehåller ”dubbla standarder”.

Det sades att kvinnor som hade promiskuöst sex hade blivit stämplade som ”slampor” medan män som gjorde detsamma beundrades som ”hingstar”. Det påpekades att vissa män önskade sex utanför äktenskapet samtidigt som de krävde att deras brudar skulle vara oskulder. Det vanligt förekommande uttrycket ”fallen kvinna”, och frånvaron av det motsvarande uttrycket ”fallen man”, togs upp som ytterligare bevis på denna orättvisa dubbelmoral. Slutsatsen de kvinnliga revolutionärerna drog var att kvinnor också hädanefter borde söka sex utanför äktenskapet. Detta är förstås ingen självklar logisk följd. De skulle lika gärna kunna ha bestämt sig att föregå med gott exempel inför de odisciplinerade männen genom att praktisera monogami oberoende av männens egna handlingar.

Men låt oss bortse från det för ett ögonblick och fundera över premissen för deras argument, de dubbla standarderna. Likt de flesta framgångsrika lögner innehåller det en förvrängning snarare än ett rent förnekande av en viktig sanning. Det låter rimligt, och är därmed farligt, eftersom det liknar sanningen.

I själva verket har män aldrig uppmuntrats till att ge sig ut och söka efter tillfälligt sex med mängder av kvinnor. Hur skulle ett sunt samhälle kunna uppmuntra till sådant beteende? Resultatet är oundvikligt och uppenbart: övergivna kvinnor och faderlösa barn som är en ekonomisk börda för en oskyldig tredje part. Följaktligen har promiskuösa män traditionellt betraktats som lösaktiga, farliga och ohederliga. De har kallats saker som ”libertiner” eller ”vällustingar”. Den traditionella normen för sexuellt beteende har varit kyskhet utanför, och trohet inom äktenskapet – för båda könen.

Men i ett avseende har det utan tvekan rått dubbla standarder. Ett sexuellt felsteg, vare sig det rört sig om otukt eller otrohet, har vanligtvis betraktats som mer allvarligt om en kvinna begår det än om en man gör det, och socialt sanktionerade bestraffningar har ofta varit hårdare. Med andra ord, medan båda könen förväntades praktisera monogami, ansågs det särskilt viktigt att kvinnor gjorde så. Hur kommer detta sig?

För det första är de vanligen bättre på det. Det beror inte på någon moralisk överlägsenhet hos kvinnan, som många män gärna vill tro, utan på deras lägre testosteronhalter och deras långsammare sexuella cykel: ägglossning en gång per månad.

För det andra, om alla kvinnor är monogama, kommer männen automatiskt också att bli monogama: Det är en matematisk omöjlighet för polygami att vara norm för alla män i ett samhälle på grund av könsfördelningen av födda människor.

För det tredje, sexualaktens privata natur och människans nio månader långa dräktighetstid innebär att medan det vanligtvis inte råder något tvivel om vem modern till en viss bebis är kan det mycket väl råda tvivel om vem som är fadern. Kvinnlig trohet är nödvändigt för att mannen ska vara försäkrad om att hans hustrus barn också är hans.

För det fjärde, kvinnor är jämte barn de som tjänar mest på äktenskapet. De flesta män jobbar livet igenom med arbeten som de inte bryr sig särskilt mycket om för att försörja hustru och barn. För kvinnor är äktenskapet ekonomiskt fördelaktigt; för en man, vore det en bättre affär att gå till en prostituerad. Följaktligen är kyskhet före och trohet inom äktenskapet det minsta en kvinna är skyldig sin man. Enligt det traditionella synsättet är hon faktiskt skyldig honom en hel del ytterligare. Hon ska skapa ett trevligt hem för honom, visa tacksamhet och lojalitet i utbyte mot att han försörjer henne, och acceptera hans position som familjens överhuvud.

swishdonate

Den traditionella föraktet för fallna kvinnor innebär inte att det inte finns några ”fallna män.” Otukt är vanligtvis en synd orsakad av svaghet, och många män som begår den känner sig utan tvekan skamsna. Det som verkligen utgör exempel på dubbla standarder här är att få känner någon sympati för sådana män. Både män och kvinnor är mer benägna att känna medlidande för kvinnor. Några av 1800-talets största manliga författare ägnade sina bästa verk åt sympatiska skildringar av äktenskapsförbryterskor. Män däremot förväntas att i alla lägen ta fullt ansvar för sina gärningar. Med andra ord är det kvinnor som gynnas av dessa dubbla standarder. Så är det med de flesta traditionella könsroller, såsom den exklusivt manliga värnplikten. Kvinnans ansvar som den huvudsakliga upprätthållaren av monogamin är något av ett undantag.

Vad är egentligen alternativet till dessa dubbla standarder? Är det praktiskt att ge sexuellt desperata unga män ansvaret att säkerställa att ingen sexuell lössläppthet förekommer? Eller ska kvinnor låsas in för att göra det omöjligt? Logiskt så måste en kvinna antingen vara utan partner, ha en partner eller fler än en partner. De första två valen är socialt accepterade, det tredje är det inte. Sådant fördömande inbegriper dock inte något tvång. Kvinnor som insisterar på att vara med många olika män får vara det. Men de är ansvariga för sitt beteende och dess konsekvenser.

Kvinnors klagomål över dubbla standarder gäller bara de få som tycks gynna män. De utnyttjar förbehållslöst de som gynnar dem själva. Fruar i moderna äktenskap där båda makarna har en inkomst brukar t.ex. utgå från att ”vad jag tjänar är mitt; vad han tjänar är vårt.” Unga kvinnor kräver ”självständighet,” men utgår från att de har rätt till manligt beskydd om de skulle hamna i någon fara.

Men det ultimata uttrycket för den moderna kvinnans hyckleri är hävdandet av rätten till otrohet enbart för kvinnor. Detta synsätt är tydligt inbegripet i mycket av den nutida självhjälpslitteraturen som riktas till kvinnor. Titlar som Gör dig av med honom och Spola den där fjanten återfinns sida vid sida med Män kan inte älska: Hur man känner igen en relationsfobisk man. Kort sagt, jag begär lojalitet från dig, men du har ingen rätt att förvänta dig det från mig. Många kvinnor förefaller verkligen oförmögna att se motsägelsen här. Den moderna kvinnan vill ha äktenskapets fördelar men slippa dess skyldigheter; hon vill ha en man som gifter sig med henne utan att hon behöver gifta sig med honom. Det är den eviga drömmen om ansvarslös frihet: I den feministiska formuleringen, frihet för kvinnor, ansvar för män.

Män finner sig vanligtvis i att deras krav på trohet från sina fruar medför en motsvarande skyldighet för dem att vara trogna mot sina fruar. I själva verket tror jag att de flesta män lägger för mycket vikt vid det. För en man bör trohet i äktenskapet handla om att bevara sin egen heder och visa att han klarar att vara en bra far till sina barn; hans hustrus känslor ska vara av underordnad betydelse, liksom hans egna. I vilket fall är äktenskapslöftet formulerat så att det understryker de ömsesidiga plikterna, både mannen och kvinnan lovar varandra livslång trohet. Med tanke på de medfödda könsskillnaderna är det inte möjligt att göra något mer åt de dubbla standarderna än vad äktenskapet redan har gjort.

Av F. Roger Devlin

Från Counter Currents.

Om skribenten

Redaktionen

Redaktionen

Varning för falska nyheter!

Varning för falska nyheter!

 

Tro inte på gammelmedias lögner! Gör som mer än 6000 andra och skriv upp dig på Motgifts nyhetsbrev och få en sammanfattning av det viktigaste från Skandinaviens ledande svenskvänliga alternativmedia. 

Det är helt gratis och du kan säga upp din prenumeration när du vill.

Du är nu uppskriven på nyhetsbrevet - välkommen!