Platons rasstat

Omnämnd av många, läst av få och förstådd av ännu färre. Här levereras en genomgång av Platons Staten och hur den förhåller sig till ras och etnicitet. Med tanke på att boken anses vara grundläggande för den västerländska civilisationen är det verkligen på sin plats.

Stötta Motgift

 kr. 

Välj din donation

Select Payment Method
Personal Info

Credit Card Info
This is a secure SSL encrypted payment.

Donation Total: 10,00 kr. 

Egalitärer har hävdat att begrepp som nation och ras till stor del är moderna påfund. Marxister i synnerhet har har gjort gällande att de styrande i Väst har hittat på dessa föreställningar i syfte att förstärka de borgerliga staternas makt eller som en ren förevändning för att dela upp arbetarklassen utifrån (påstått påhittade) rasliga gränser och för att förtrycka sina kolonialiserade undersåtar.

Det är därför viktigt att titta på hur den faktiska diskussionen om stammar, nationer och raser har sett ut i den europeiska traditionen. I själva verket har tankar kring ärftlighet och etnocentrism förkommit i det västerländska tänkandet ända sedan begynnelsen. Ett exempel på detta är Herodotus, den allra första historikern, som redan för 2,500 år sedan angav fyra kriterier som krävdes för att vara en del av den grekiska nationen: gemensam religion, gemensamt blod, gemensamt språk och gemensamma seder.

I denna artikel ska jag redogöra för det rasliga och etniska tänkandet i Platons monumentala filosofiska avhandling, Staten, som allmänt brukar betraktas som en av grundtexterna i den västerländska filosofiska traditionen. Jag kommer att lyfta fram följande punkter.

  • Ojämlikhet: föreställningen om att människor är skapade med olika förutsättningar genomsyrar hela Staten och utgör grunden för dess etik. Utöver de skillnader som härrör från uppfostran så hävdar Platon att varje individ har medfödda skillnader i fysik, personlighet och intelligens.
  • Ärftlighet och eugenik: Platon noterar att skillnader mellan människor till betydande del är ärftliga och föreslår ofta eugeniska lösningar för att förbättra både samhället och eliterna, och gör direkta jämförelser med djuravel.
  • Patriotism: Platon argumenterar för att patriotism är någonting gott och jämför det med kärlek till ens familj.
  • Grekisk raslig/etnisk identitet: Platon ansåg att ”blodets och släktskapets band” innebar att greker borde avhålla sig från att kriga med och förslava varandra, detta skulle vara reserverat för icke-greker, och att den gemensamma identiteten skulle odlas genom gemensam religionsutövning.

Platons presenterar i Staten en kraftfull vision av en aristokratisk rasmedveten stat. Den styrande eliten, benämnda som ”väktarna,” och i mindre grad den större gruppen medborgare skulle oavbrutet utveckla sig själva både kulturellt genom utbildning och biologiskt genom eugenik. Eliten skulle söka sanningen genom ständig reflektion och dialektik, medan både eliten och massorna skulle undergå (civil-)religiös utbildning, och lära sig betrakta strävandet efter dessa kulturellt och biologiskt goda ting som en helig moralisk plikt.

Naturlig ojämlikhet och aristokrati

Platon ser medfödd mänsklig ojämlikhet som självklar. Han skriver:

“När du sade att den ene hade anlag för en sak men inte den andre, menade du då att den ene lärde sig den med lätthet och den andre med svårighet? Kunde den ene efter en kort inlärning upptäcka en hel massa om det ämne som han studerade, medan den andre efter långvariga studier och övningar inte ens kunde hålla kvar det han lärt sig? Var kroppens färdigheter ett effektivt stöd för den enes tänkande men ett hinder för den andres? När du bestämde vilka som hade och inte hade anlag för olika ting, var det då något annat än detta som avgjorde saken?” (455b-c)

Platon hänvisar till ”tanklösa vuxna” (598c), till ”tröga människor” (526b), till ”ovärdiga medlemmar av mänskosläktet” (495c) och till ”sämre sorters människor” (545a). Han påpekar att barn föds utan förstånd och att ”jag tycker att det verkar som om somliga aldrig får del av något förstånd” (441a-b). Moralisk och intellektuell underlägsenhet berodde dels på medfödda anlag och dels på dålig utbildning. Platon hävdar emellertid att inte ens god utbildning kan göra något åt medfödda defekter: ”Uppfostran är inte sådan som vissa personer utlovar och påstår att den är. De säger att de kan stoppa in kunskap i en själ där ingen kunskap finns – som att stoppa syn i blinda ögon.” (518c).

Platon uppmärksammade också medfödda fysiska och mentala skillnader mellan män och kvinnor, och betraktade kvinnor som ”det svagare könet i alla hänseenden” som gällde krigföring och statskonst (455e). (Icke desto mindre menar Platon att kvinnor bör ha samma möjligheter att bli väktare eller ha någon annan position i samhället så länge de besitter de rätta förmågorna. Denna meritokratiska ”feminism” var tämligen radikal med tanke på att kvinnor till stor del var segregerade och utestängda från politiken i det antika grekiska samhället.)

Att betona mänsklig ojämlikhet innebar på intet sätt att Platon avsåg att förödmjuka eller såra de mindre begåvade, tanken var att organisera samhället i enlighet med dessa skillnader, då ”vi skiljer oss åt till läggningen och passar för olika uppgifter” (370a). Hans ideala stadsstat Kallipolis har ett meritokratiskt styre som syftar till en kognitiv och moralisk sortering av människorna, där de bästa (d.v.s. de mest intelligenta, modiga och moraliska) utgör den styrande eliten i form av väktare. Att inte erkänna ojämlikheten och framförallt den moraliska eliten innebär att den senare ”måste leva ett liv utan sanning som inte passar deras natur” (495c)

Medvetenheten om ojämlikhet är inte bara ett genomgående tema i Staten utan är centralt för hela det moraliska resonemanget. Enkelt uttryckt: både en mänsklig själ och ett samhälle består av olika, motstridiga delar, vissa bättre än andra; moral är när det bättre råder över det sämre. Platon ansåg att detta uppnåddes när en person eller ett samhälle styrdes av förnuftet, tillsammans med ädlare känslor, vilka var överordnade simpel njutning och smärta.

Mot denna bakgrund är det inte konstigt att Platon hyser ett sådant förakt för egalitärer. Dessa är omdömeslösa och tanklösa människor med dålig smak, svag urskillningsförmåga och låga eller inga ideal. Eftersom egalitaristiska personer (och deras motsvarighet bland politiska styrelseskick, demokrati) saknar förmågan att skilja gott från ont betraktar Platon dem som de mest omoraliska, bara ett snäpp ovanför psykopater eller tyranner.

Arv och eugenik

Platon observerar att mänsklig ojämlikhet inte bara är medfödd, utan i huvudsak ärftlig. Detta nämner han vid flera tillfällen, ibland på ett ganska skarpt sätt. Till exempel om ”en liten, skallig smed” händelsevis skulle bli rik och gifta sig med ”sin husbondes dotter,” skulle deras avkomma bara bli en ”tarvlig oäkting” (496a). Platon anser att filosofin ”behöver de med äkta stamtavla, inga oäktingar” (535c). Han såg också ett samband mellan fysisk skönhet och goda mentala egenskaper och menade att hans styrande filosof-kungar skulle vara ”så långt det är möjligt, folk som ser mycket bra ut” (535b).

Mot bakgrund av människors medfödda och ärftliga skillnader, ansåg Platon att beslutet vilka som ska fortplanta sig är en fråga av allmänt intresse. Det finns ett allmänt intresse i genpoolens sammansättning. Platon argumenterar bestämt för eugenik, både positiv och negativ. Han gör en direkt jämförelse med djuravel.

“Jag har sett att du har jakthundar och mängder av fina fåglar hemma hos dig. [. . .] Stämmer det inte, att trots att de är av fin ras allihop, så är vissa av dem särskilt dugliga? [. . .] Så låter du dem alla para sig eller vill du att det så mycket som möjligt blir de dugligaste som parar sig? [. . .] Och om aveln inte går till på det sättet – anser du då att fåglarnas och hundarnas avkomma blir mycket sämre? [. . .] Nu behöver vi verkligt exceptionella som styrande, om samma princip gäller för människosläktet också.” (459a-b)

Platon drar slutsatsen att: ”de dugligaste männen bör ha sexuella förbindelser med dugligaste kvinnorna så ofta som möjligt men de sämsta männen med de sämsta kvinnorna så sällan som möjligt. [. . .] Detta för att kvaliteten på hjorden ska ligga på topp. (459a-b)

På liknande sätt argumenterar Platon för att exceptionella män, i synnerhet krigare, skulle belönas med mer sex:

“Och de unga män som visat sig dugliga i krig eller på andra områden måste nog få presenter och priser och framför allt rikare möjligheter till samlag med kvinnorna, så att det samtidigt blir en bra förevändning till att så många barn som möjligt avlas av dem. [. . .].” (460b)

Många av dessa specifika idéer är så radikala att Platon förmodligen betraktade dem som utopiska. Han är tydlig med att samhället som beskrivs i Staten kanske inte är realiserbart. Poängen är emellertid principen: med tanke på ärftlighetens faktum, kan förbättring av genpoolen (eller djurrasen eller människorasen) ses som ett moraliskt gott. Platon argumenterar således för en reglering av sex och fortplantning, och att man inte ska låta människornas djuriska impulser styra över sådana angelägenheter: ”att ha sexuella förbindelser med varandra fullkomligt oordnat eller göra något annat okontrollerat är ogudaktigt i de lyckligas stat, och det kommer de styrande att förbjuda.”(458d-e). Detta program ger också staten rätt att inkalla de ungdomar de uppfostrat till statlig tjänst: ”Vi har alstrat er” (520b).

Platon argumenterar också för negativ eugenik. Detta radikala underordnande av individuella intressen till förmån för samhället förefaller extremt och orättvist i vår tid. Men de antika grekerna levde under betydligt svårare och våldsammare förhållanden. Som en följd av detta var i princip alla grekiska stadsstater emot att befolkningen växte sig alltför stor och vidtog åtgärder för att förhindra detta, däribland även barnamord. De som var mest systematiska i detta avseende var spartanerna, som lämnade vanskapta nyfödda att dö. Platon menar att barn till de sämsta föräldrarna och de med medfödda handikapp bör avskiljas från eliten, ”eftersom väktarnas släkte ska förbli rent” (460c).

Platon noterar på ett annat ställe att Asklepios, läkekonstens gud i den grekiska mytologin, var en ”person med samhällskänsla” eftersom

“han försökte inte tömma ut litet här och fylla på litet där och därigenom ge en sjuk människa ett långt och eländigt liv så att han kunde alstra en avkomma som sannolikt skulle bli likadan. Nej, en person som inte kunde leva på ett normalt sätt ansåg han att han inte borde behandla, för det gagnade varken personen själv eller staten.” (407d-e)

I enlighet med den antika grekiska synsättet, som även gällde i det demokratiska Aten, anser Platon att individens intressen är underordnade samhällets, vilket denne är beroende av:

“Sokrates: de två [domarkonsten och läkekonsten] ska ta hand om kropp och själ, men dem som inte är välartade till kroppen ska de låta dö, och dem som är elakartade och obotliga till själen ska de själva döda?

“Glaukon: Ja, åtminstone har det visat sig vara det bästa både för dem själva och för staten.” (409e-410a)

Platon menar att dessa eugeniska åtgärder skulle kunna implementeras med hjälp av religiös utbildning eller myter. Avlandet av icke önskvärda barn skulle bli ett religiöst tabu (min betoning):

“Låt oss säga att han har syndat mot både gudar och människor genom att avla ett barn som, om det undgår upptäckt, kommer att födas utan de offer och böner – framförda av prästinnor och präster och hela staten vid alla förbindelser som ingås – för att dugliga och nyttiga föräldrar ska få allt dugligare och nyttigare barn. Det blir då ett barn avlat i mörker och gruvlig tygellöshet.” (461a-b).

Familj och patriotism

Staten ägnar en lång meditation över problemet om hur man ska få folk att älska sin stadsstat och tjäna den osjälviskt. Med klara paralleller till Alexis de Tocqueville i “Om demokratin i Amerika“, hävdar Platon att en stark samhällelig sammanhållning kan främjas genom (civil-)religiös utbildning och genom att vädja till folks familjekänslor/patriotism.

Platon hade, i likhet med det antika Grekland i allmänhet, en mycket hög värdering av familjen. Bland tyrannens synder nämner han ”på sin tunga eller i sin oheliga mun finns smak av blod från en släkting”. I Staten föreställer sig Platon ett samhälle i vilket medlemmarna av eliten skulle vara osjälviska eftersom de alla tillhörde en och samma familj (främst genom den utopiska idén om hustrudelning). De barn som uppvisade osjälviskhet och patriotism skulle väljas ut till att bli väktare:

“Deras patriotism måste synas klart när de prövas i både glädje och sorg. Det måste framgå tydligt att de inte släpper sin övertygelse, vare sig under umbäranden, skräck eller i något annat krisläge. Den som inte klarar detta ska förkastas, men den som alltid kom ren ur provet likt guld som proberats i eld . Honom ska man tillsätta som styrande och ge hedersbetygelser och priser i livet och efter döden.” (503a)

Mer allmänt hävdar Platon att man skulle kunna få hela samhället att se sig som en utvidgad familj genom att undervisa om religiösa myter:

“Jag vet inte hur jag ska få mod och vilka ord jag ska använda för att försöka övertyga, i första hand de styrande själva och soldaterna, i andra hand den övriga staten, om att all den fostran och utbildning som vi har gett dem, allt detta som de inbillade sig att de upplevde och såg utspelas runtomkring dem, var ett slags dröm, och att de i själva verket då befann sig under jorden, där de formades och uppföddes – de själva, deras vapen och all övrig utrustning som tillverkades åt dem, och när de var helt utvecklade skickade jorden – modern – upp dem, och nu måste de dra försorg om marken där de befinner sig som om den vore deras mor och amma, och försvara den om någon angriper den, och betrakta de övriga medborgarna som sina bröder, också de födda ur jorden.” (414d-e)

En väktare, en medlem av den styrande eliten, ser inte andra väktare som ”främlingar” utan som ”en bror, en syster, en far, en mor, en son, en dotter eller en avkomma eller ett upphov till dem” (463c). Den här familjekänslan skulle vara särskilt betydelsefull under krigstid.

“[Väktarna] skulle strida på ett ypperligt sätt mot fienden eftersom de aldrig överger varandra; de känner ju varandra som bröder, fäder och söner och tilltalar varann med de namnen. [, , ,] Jag är säker på att de på det sättet bli alldeles oövervinnliga.”

Platon ser betecknande nog oförmågan att skilja mellan medborgare och utlänningar som ett typiskt kännetecken på en regim som håller på att förfalla till egalitarism: ”det börjar kvitta om man är medborgare eller en främling, eller en besökare från utlandet: alla ligger på samma nivå” (563a). De som saknar omdöme eller identitet förmår inte längre att skilja mellan de som delar deras blod, kultur, uppfostran och samhälleliga plikter, och de som inte gör det.

Raslig/etnisk solidaritet bland greker

Platon hade en stark grekisk identitet som var både kulturell och raslig (eller etnisk). I ett slående stycke hävdar han att krig mellan grekiska stadsstater bör betraktas som begränsade interna ”konflikter” medan verkligt brutala ”krig” ska förbehållas icke-grekiska främlingar.

“Jag påstår att för en grek är det grekiska folket ett närstående och närbesläktat folk, men för en barbar är det inte närstående utan främmande. [. . .] När greker strider mot barbarer och barbarer mot greker ska vi säga att de krigar och är naturliga fiender, och den fientligheten ska kallas krig. Men när greker strider med greker ska vi säga att de är naturliga släktingar och vänner och att Grekland i det läget är sjukt och splittrat, och den fientligheten bör kallas inre splittring.” (470c-d)

Platon hävdade att de greker som förde brutala krig mot varandra inte skulle räknas som ”patriotiska,” och jämför återigen med familjen: ”om de vore [patriotiska] skulle de aldrig ha dristat sig till att skövla sin egen amma och mor” (470d). Istället anser Platon att grekerna borde ”uppträda mot barbarer så som greker nuförtiden beter sig mot varandra.” (471b). Greker skulle låta bli att förslava, förnedra och förgöra varandra.

“Sokrates: Anser du att det är rätt att grekiska stater gör grekiska fångar till slavar? Eller ska de så långt de kan hindra andra grekiska stater från att göra detta och i stället vänja greker vis att skona det grekiska folket, så att de kan skydda sig mot att förslavas av barbarer i stället?

“Glaukon: Att greker skonas är det absolut bästa.

“Sokraters: De bör alltså inte äga några grekiska slavar, och de bör råda övriga greker att inte heller äga några sådana?

“Glaukon: Just det, då kommer de att vända sig mer mot barbarerna 0och låta varandra vara i fred.

“Sokrates: Tycker du det är snyggt att plundra de stupade på något än vapen när man segrat? Ger inte detta de fega en förevänding att inte fortsätta fram mot fiender som fortfarande slåss, som om de uppfyller en plikt när de rotar bland dödas tillhörigheter? Det är väl många arméer som har gått under på sådan plundring? [. . .] Vad säger du om att skövla grekisk jord och bränna ner hus? [. . .] Jag anser att man inte ska göra någotdera, bara ta årets skörd. (469b-470b)

Att blott stjäla skörd föredrogs framför att åsamka permanent skada då ”de ska söka sluta fred och inte alltid bekriga varann” (470e)

Dessutom menade Platon att grekerna kunde odla en gemensam identitet och känsla av släktskap genom gemensam religionsutövning: ”Ska de inte känna värme för sina grekvänner? Och känna sig vara släkt med det övriga Grekland och ha gemensam religion med det?” (470e)

Alla argument om släktskap som skäl för fred mellan de ofta stridande grekiska stadsstaterna är lika applicerbara på europeiska nationalstater. Kristendomen förenade länge européer andligt och kulturellt. Om den västerländska civilisationen och de europeiska folken är döende idag, kan den enskilt mest betydelsefulla faktorn vara att européer inte lyckats inse sitt släktförhållande till andra européer.

Av förståeliga känslomässiga skäl kopplade till etnocentrismens psykologi (i vilken folk tenderar att identifiera sig med en lokal etnicitet/nation, som ofta bestäms av språk, snarare än en bredare genetiskt definierad raslig grupp) och p.g.a. av småaktig statspolitik, förbisåg ofta nationalister förr i tiden släktskapet med sina europeiska grannfolk, även om de var medvetna om de rasliga skillnaderna hos afrikaner och asiater.

Jag vill emellertid understryka: brödrakrig bland européer har på intet sätt enbart berott på förvillade nationalister. Krig mellan européer förekom redan innan nationalisteran. Och även under nationalismens era, var ofta universalistiska eliter de ledande aktörerna i krigen mellan våra folk. Dessutom var rasligt medvetna européer under båda världskrigen de som starkast motsatte sig konflikterna.

Europeiska väktare

Än idag vördas Platon som grundare av den västerländska filosofiska traditionen – utan tvekan den högst utvecklade i världen, och räknas fortfarande som den kanske största filosofen genom tiderna. Därför är det en tröst för oss dissidenter att veta att en sådan framstående gestalt har dessa uppfattningar om ras och nation: geners inverkan på beteendet innebär att genpoolens sammansättning är av självklart allmänt intresse, patriotism är en utvidgning av familjekänslan och ett uppenbart gott, respekt bör hysas för det heliga vilket definieras som det som tjänar gruppens intressen, och solidaritet bör råda mellan besläktade folk. Tankar om etnocentrism och ärftlighet har en fin tradition. Vi befinner oss i aktat sällskap.

Platon hade rykte att vara en man med huvudet i det blå som kontemplerade över abstraktioner. Ändå slås jag av ”moderniteten” och den praktiska tillämpbarheten hos många av hans idéer. Han beskrev ett idealsamhälle som organiserades och utvecklades genom omfattande utbildning, bra musik, krävande mentala och fysiska övningar, religiösa myter och ritualer, och eugenik. I Platons sociala program finns både en medvetenhet om människors grundläggande villkor och ett tydligt holistiskt och systematiskt synsätt. Målet var att bekämpa det dåliga, vilket innebar ett samhälle eller en individ som var av dålig ”ras” och ”obildad,” och främja det goda (559d-e).

I grund och botten menar Platon att ett bra mänskligt samhälle är ett med god kultur och goda gener. Finns det något som är så uppenbart och samtidigt så brutalt förnekat av det nuvarande egalitära och individualistiska maktetablissemanget? Med inspiration från Platon kan man lätt föreställa sig skapandet av en militär och andlig ordning av ”europeiska väktare”, bestående av de bästa individerna från alla nationer i Moder Europa och den europeiska diasporan, nitiskt engagerade i det kulturella och genetiska arbetet för att förbättra vårt folk. Det kanske låter som en utopi idag. Men 2000-talet är ännu ungt.

Av Guillaume Durocher

Publicerad med tillstånd. Först publicerad på The Occidental Observer den 29 augusti 2016.

Om skribenten

The Occidental Observer

Logga in

Du är inte inloggad








» Glömt lösenordet?

Varukorg

Senaste filmklipp