Brexit och judarna

Den följande analysen av judiska reaktioner på brexit kommer också belysa vår framgångs begränsningar. Min förhoppning är att detta kommer medföra en djupare förståelse för den verkliga betydelsen av den senaste tidens händelser och bidra till utvecklingen mot raslig och nationell pånyttfödelse.

Stötta Motgift

 kr. 

Välj din donation

Select Payment Method
Personal Info

Credit Card Info
This is a secure SSL encrypted payment.

Donation Total: 10,00 kr. 

”Storbritanniens anti-EU ‘lämna’-kampanj har bidragit till att skapa en offentlig debatt präglad av fördomar och rädsla, buren av en inskränkt nationalism, som judar i Storbritannien måste bekämpa.”

Dr. Ilan Zvi Baron, Durham University, England

Trots att jag gläds över brexit har jag avstått från att delta i firandet och de optimistiska spekulationer som många i vår rörelse har hängett sig åt. Jag förnekar inte att vi har uppnått en värdefull framgång i kampen för att rädda vårt folk. Inte heller förnekar jag att många av våra fiender äntligen har fått sig en välbehövlig dos av nationalistisk “chock och fruktan.” Dock är det av mer angeläget intresse för mig, att observera och förutse fiendens motåtgärder, liksom att bedöma hur stor seger vi verkligen har åstadkommit. Den följande analysen av judiska reaktioner på brexit kommer  att belysa, inte bara den organiserade judenhetens prioriteringar, utan även vår framgångs begränsningar. Min förhoppning är att detta kommer medföra en djupare förståelse för den verkliga betydelsen av den senaste tidens händelser i ljuset av den större kampen för att minska judiskt inflytande över våra nationer, och bidra till utvecklingen mot raslig och nationell pånyttfödelse.

Det är frestande vid första anblicken att föreställa sig att alla judar är motståndare till brexit. Detta instinktiva antagande uppstår i ett nationalistiskt sinne på grund av hur judisk identitet kommit att smälta samman med liberalism och dess avläggare modern globalism och “social rättvisa”. På många sätt kan denna sammansmältning förstås vara till nytta och hjälpa en att göra korrekta förutsägelser. Vad dock instinkten förbiser är en omfattande historisk kontext i vilken relationen mellan judarna och liberalismen är synnerligen komplicerad, och i vilken sådana enkla antaganden leder till en förenklad och naiv förståelse för judiska strategier. I korthet så visar historien att judarna ofta har växlat i sin hängivenhet för liberala och även globala ideal.

Anledningen till detta växlande är att fastän judar må flockas kring frågor som vapenkontroll, homoäktenskap, invandringslagar och överstatlig regering, är dessa inte några “mål” på samma sätt som de är för förvirrade vita. För vilseledda vita människor är dessa frågor “mål” som i slutändan kommer att skapa “en bättre värld”. För judar har de aldrig varit något annat än medel; “målet” har alltid varit det bästa möjliga utfallet för judarna, eller den slutgiltiga segern för judendomen. Därför finner man i varje debattfråga av vikt, ofta livliga diskussioner inom den organiserade judenheten huruvida det är “bra för judarna”, Detta innebär att judenheten ofta är taktiskt flexibel, och anpassar sina ideologiska segel efter de sociala, politiska och ekonomiska vindarna. Medan gruppens prioritet alltid är självklar (främjandet av etniska intressen), kan det råda oenighet om hur detta bäst kan uppnås. Eftersom politiska, ekonomiska och sociala sammanhang är dynamiska, har judiska diskussioner alltid kretsat kring att värdera och bedöma alla möjliga utfall och deras möjliga konsekvenser för judiska intressen. Sådana debatter och bedömningar pågår oavbrutet inom den organiserade judenheten.

Dessa ibland livliga debatter och gräl lyfts ofta fram av judiska apologeter som är angelägna om att presentera en bild som motsäger “klanryktet”. När allt kommer omkring, hur mycket enighet kan egentligen råda inom en grupp som uppenbarligen käbblar hela tiden? Denna fråga kan möjligtvis få den ytlige tänkaren att överge judefrågan, men svaret är, givetvis, att ett oerhört stort mått av enighet kan råda inom en sådan grupp. Taktiska diskussioner, gräl och även handgemäng kan förekomma inom ett fotbollslag – men laget är alltid förenat i sina mål och önskningar. De vill vinna, och ingen fientlighet inom laget kommer någonsin motsvara den rivalitet de känner gentemot sina motståndare. De kollektivistiska judarna har aldrig låtit interna debatter eskalera till brödrakrig på samma sätt som de individualistiska européerna har gjort sedan historiens begynnelse.

På samma sätt är det politiska spektra som européer utgår från inget som präglar det judiska tänkandet. För judar finns inget vänster och höger; ingen kapitalism eller kommunism; ingen nationalism eller globalism. Det finns bara ett spektrum: vad som är dåligt för judarna och vad som är bra för judarna. Detta spektrum representerar etnocentrismens höjdpunkt, och varenda aspekt av livet i värdlandet bedöms utifrån detta spektrum och inget annat.

Med denna förståelse har vi möjlighet att göra mer precisa förutsägelser av de judiska reaktionerna på brexit. Istället för att enbart förvänta oss negativitet kan vi räkna med att reaktionerna kommer att variera, att det kan uppstå ett visst mått av oenighet kring judiska prioriteringar, och framförallt att de kommer vara mer intresserade av vad som är bra för deras folkgrupp än för Storbritannien.

En av de första redogörelserna för de judiska förväntningarna på brexit publicerades för tre månader sedan av The Jewish Chronicle. Artikeln som är skriven av den judiske politiske historikern Geoffery Alderman, ställer uttryckligen frågan, ”Kommer brexit vara bra för oss judar?” Alderman är en av de där pompösa medlemmarna av den judiska folkgruppen som ofta är frispråkig och öppen när det gäller judiska intressen, ofta till irritation för hans mer diskreta folkkamrater. I det förflutna har han beskrivit sig själv som en “folkgruppens retsticka” och jag har själv funnit att hans monografi The Jewish Community in British Politics är så häpnadsväckande rättfram i sitt utforskande av judiskt intrigerande i Westminster att jag rekommenderar den som obligatorisk läsning för alla som är intresserade av judefrågan.

Alderman är inte mindre rak och rättfram när han behandlar brexitdebatten. Alderman erkände att han röstade för att stanna i 1975 års omröstning om Storbritannien skulle förbli medlem i vad som då hette den Europeiska ekonomiska gemenskapen. Fastän han berättar att han ”gjorde så utifrån primärt ekonomiska grunder,” så tillstår han (som förklarats ovan) att dessa grunder inte var något annat än medel för att uppnå judiska mål. Alderman kände i och för sig ”att den bräckliga brittiska ekonomin behövde tillgång till de europeiska marknaderna” men anledningen till att han var så angelägen om ekonomin var att ”denna bräckliga ekonomi annars skulle kunna bli en grogrund där rasism skulle växa och frodas, vilket definitivt inte skulle vara bra för judarna.” Nu när Nationella fronten har besegrats, har Alderman klargjort sin numer mer ambivalenta inställning till EU. Att EU gjorde det möjligt för judar att röra sig enkelt genom Europa och till Storbritannien var utan tvekan bra för judarna, men i sin nuvarande form anser han att unionen är för stor och svårhanterlig för judarna att uppnå sitt länge eftertraktade mål att göra antisemitism olagligt över hela kontinenten. Taktiskt sett förespråkar Alderman ett fokus på att uppnå judiska mål på nationell snarare än övernationell nivå. Han ser Europa som en kaka som bättre förtärs bit för bit än genom att sluka allt på en gång.

Alderman tar också upp Storbritanniens roll i EU som taktisk företrädare för Israel. Många judar tror att brexit kommer att vara negativ eftersom den ”brittiska rösten i Europa på hela taget är en röst som är sympatiskt inställd till Israel; att Storbritannien som medlemsstat i EU automatiskt ordnar olika överenskommelser mellan EU och Israel, och att brexit skulle innebära slutet för denna sympatiskt inställda röst och dessa överenskommelser.” Alderman avfärdar dessa argument genom att peka på den långa tiden av judisk politisk makt, och menar att judiska intressen kan ses om lika lätt med Storbritannien utanför EU. Han skriver att ”andra likvärdiga bilaterala överenskommelser mellan Israel och Storbritannien kan enkelt förhandlas fram. … Den brittiska judenheten känner väl till hur det fungerar i Westminster och Whitehall. I över 350 år har vi försvarat shechita och brit milah i dessa statliga sammanhang [artikelförfattarens kommentar: dessa är vanligt förekommande eufemismer för betydligt större judiska rättsliga intressen]. Varför skulle vi inte fortsätta att göra så? Om vi är överens om att den brittiska rösten i Europa på det hela taget är sympatiskt inställd till Israel och andra judiska angelägenheter, då kommer brexit givetvis att tysta den rösten. Men det finns andra röster – inte minst Tysklands – som kommer fortsätta att höras.”

Aldermans uppfattning om Brexit är således att det inte innebär något större bakslag för judarna. Som en äldre jude och historiker, är Alderman mer medveten om den judiska maktens potens i nationella sammanhang än hans yngre motsvarigheter. Varför oroa sig över ett modernt självständigt Storbritannien, när judiska intressen så framgångsrikt har uppnåtts ”i över 350 år” i ett självständigt Storbritannien som var mer etniskt homogent och därmed mer benäget att sätta upp hinder för sådana intressen. Varför oroa sig över att gå miste om den brittiska rösten i EU när andra betydelsefulla nationer som Tyskland också står under judiskt inflytande och kommer att fortsätta att säkerställa fördelaktiga beslut för Israel? Stephen Pollard, en annan äldre journalist på The Jewish Chronicle upprepade samma åsikt i “Brexit: Det är en underbar dag för Storbritannien – och dess judar” när han påpekade att ”Israels vänner kommer ha precis samma jobb att göra efter brexit som de har nu. Varken mer eller mindre.” Inställningen här präglas av självförtroende och taktisk flexibilitet. EU-projektet var bara ett medel för att uppnå ett mål, och även om omgivningen har förändrats kommer judar ”ha precis samma jobb att göra”.

Utöver Aldermans och Pollards obekymrade inställning finns det vissa judar som fullt ut välkomnat brexit och försvagningen av EU. Abraham Cooper och Harold Brackman skriver i The Jerusalem Post om ett tal som nyligen hölls av den palestinske presidenten Abbas i det europeiska parlamentet i vilket Abbas hävdade att Israel förgiftade det palestinska vattensystemet. Journalisterna tillägger att Abbas fick en ”dundrande 30-sekunders stående ovation” vid talets slut. Cooper och Brackman menar att brexit och den plötsliga försvagningen av EU kommer att ”stoppa EU:s intensiva påtryckningar på Israel att acceptera – även utan någon direkt förhandling med palestinierna – ett ensidigt franskt fredsinitiativ.” Denna attityd ser man hos vissa judar – till dessa hör även Alderman och Pollard – som börjar bli pessimistiska i synen på EU som medel för att uppnå judiska mål. Som Cooper och Brackman konstaterar: ”Det har gått mer än 25 år sedan Berlinmuren föll. Detta innebär att EU haft en hel generation på sig att att förverkliga sitt löfte om att skapa ett nytt Europa som skulle fortsätta utvecklingen som skett sedan andra världskriget genom att införa en gemensam valuta och uppmuntra till ekonomisk integration, fri rörlighet mellan medlemsländer, och samtidigt främja ömsesidig respekt bland de fria medborgarna i det nya Europas förenta stater.”

Även om stora förändringar har åstadkommits över hela Europa, känner judarna sig fortfarande inte trygga, och bristen på EU-lagar som uttryckligen förbjuder antisemitism fortsätter att frustrera dem. Judarna är varma anhängare av massinvandring till Europa – men de vill också att européerna ska skydda dem under den instabila perioden av kontinentens demografiska undergång. Framtidens rasblandade befolkning kan visa sig vara användbar för judiska intressen, men vi befinner oss ännu i ett känsligt skede av utvecklingen, och enskilda etniciteter är fortfarande starka och potentiellt farliga för judarna. EU har varit effektivt på vissa områden, men inte så effektivt när det gäller judisk säkerhet som man hade hoppats. Cooper och Brackman menar att ”de som främst tjänar på detta politiska misslyckande är de extrema nationalistpartierna – däribland Le Pens Nationella fronten i Frankrike, Geert Wilders holländska frihetsparti, Österrikes frihetsparti, och Fidesz och Jobbik i Ungern – som nu är etablerade politiska och sociala aktörer i sina nationers sociala kraftnät. Många är stolta representanter för främlingsfientliga, populistiska program som innefattar skönmålande och förringande av brott under nazisteran. Judar som känner rättmätig rädsla för antisemitismen bland gamla och nya muslimska grannar i Europa kan finna en liten tröst i att den kontinent som leds av rörelser vars medlemmar rasar mot muslimer men också föraktar judar hotas av sönderfall.”

Tanken här är att EU var ”en bra idé på den tiden,” men har blivit alltmer svårhanterligt för judarna. I själva verket ses bristerna i EU som en direkt orsak till framväxten av främlingsfientlig europeisk nationalism. Liksom Alderman och Pollard, tycks Cooper och Brackman hävda att en återgång till judiskt inflytande på nationell snarare än övernationell nivå kan vara mer effektivt för främjandet av judiska mål och säkerhet på längre sikt. Kritiska röster – och dessa är i klar majoritet – menar att Europa som kontinent måste tvingas till sin demografiska död och detta hellre förr än senare. En överstatlig regering i stil med EU ses som det mest effektiva medlet för att uppnå detta mål. Denna mindre tålmodiga hållning är typisk för yngre judar som har växt upp i en mångkulturell miljö som de kanhända tar för given. För dessa yngre judar, är EU:s funktion som verktyg för massinvandring helt enkelt oersättlig och en övergång till ett Europa av nationalstater innebär en oviss framtid som de inte känner sig bekväma med. Ari Paul, skriver i The Forward, att detta scenario skulle vara en ”återgång till det tillstånd som gav oss två världskrig och Förintelsen.” För dessa judar innebär brexit en klar och överhängande fara för mångkulturalismen, och därmed för en av judendomens viktigaste ambitioner för Europa. Paul tillägger i en senare artikel att ”Europas judar är en stolt del av den Västerländska pluralistiska och liberala strukturen. … De bör vara motståndare till varje agenda som avser att vrida tillbaka klockan för mångkulturalismen.” På liknande sätt oroar sig Danny Rich på The Jewish Chronicle över att britter kommer att bli mindre altruistiska gentemot invandrare då landet bevittnar en framväxt av ”trångsynt nationalist och en anda av själviskhet.” Må Gud förbjuda att britterna utvecklar några egenintressen.

Grunden för denna ståndpunkt är att man inte delar Aldermans mer tillitsfulla syn på var det största hotet mot judar och judiska intressen kommer från, och mer allmänt, en förhöjd känsla av otrygghet. Judar som Ari Paul är övertygade om att det största hotet i Europa är den latenta nationalismen bland de vita massorna. Som Paul formulerar det: ”om valet står mellan att bibehålla en provinsiell nationalism och att etablera ett övernationellt styre, så är det senare, oavsett hur bristfälligt det är, alltid det bättre alternativet.” Paul ondgör sig över europeisk nationalism: ”Ungerska Jobbik är djupt antisemitiska, och i Grekland finns Gyllene gryning som är öppet nazistiska. Dessa partier är inte några parior och är i hög grad besläktade med grupper som Nationella fronten och alla andra som söker åstadkomma detsamma som just inträffat i Storbritannien.” Ställd inför kritiken från Alderman, Cooper och Brackman att EU har misslyckats med att garantera judisk säkerhet i den farliga tidiga mångkulturella fasen, så vidhåller Paul att fokuset även i fortsättningen måste ligga på hotet från vit nationalism allena (istället för att även beakta islamsk antisemitism), och förespråkar ytterligare åtstramning av den europeiska friheten snarare än en panikreträtt till ett traditionellt judiskt ”vänteläge” av den typ som Alderman beskrev. I vägen mot seger, uppmanar han till acceleration snarare än försiktig inbromsning. Paul hävdar att ”lösningen är att göra EU mer positivt inställt till mångkulturalism och migration” och att ”här krävs en förstärkning av den liberala styrelseapparaten, inte någon upplösning av banden.” Aldrig har förekomsten av ordet ‘liberal’ i en mening framstått som mer motsägelsefullt.

Paul är visserligen bosatt i New York men det finns många i Storbritannien som delar hans uppfattning om brexit. Stödet för stanna-sidan bland brittiska judar var nästan enhälligt, Richard Verber, vice ordförande i The Board of Deputies of British Jews kommenterade efter brexit att ”det kommer att visa sig att den stora majoriteten av brittiska judar röstade för att stanna.” I och med David Camerons avgång har judarna förlorat en pålitlig bundsförvant, och den senaste tidens devalvering av den brittiska valutan har också i hög grad inneburit en förlust för judarna: Newmark hävdar att ”den potentiella eller faktiska skadan på ekonomin förmodligen kommer drabba judiska välgörenhetsgrupper i oproportionerligt stor utsträckning.” En rapport kallad ”Faith Matters” avslöjade att brittisk-judisk ingruppsfilantropi har ett värde på över 1 miljard pund per år. Eftersom många av Storbritanniens judiska välgörenhetsorganisationer delar ut sitt bistånd till Israel eller till andra internationella judiska ändamål, kommer ett sjunkande värde för deras pengar att innebära en försvagning av judisk ekonomisk makt över hela världen.

Vad som dock är ännu viktigare är att den judiska rädslan för en brexitinspirerad ökning av vit nationalism håller på att bli akut. Enligt Jeremy Newmark, ordförande i den judiska arbetarrörelsen och en bestämd förespråkare för stanna-sidan, ger brexit ”den brittiska och europeiska judenheten stor anledning till oro.” Newmark menar att resultatet ”sannolikt kommer att fungera som en massiv skjuts och en rekryteringsagent för rasistiska och nationalistiska partier” över hela Storbritannien och EU. Han tillade att det också kunde fungera som en katalysator för andra medlemsländer att stänga sina gränser och vägra släppa in invandrare. ”EU:s kollaps innebär att stora möjligheter öppnar sig,” sade Newmark. Med liknande farhågor som Paul hade angående en återgång till ett Europa med suveräna nationalstater, sade han att omröstningen ”för oss på många sätt in i ett okänt territorium.” Om vi bortser från den obekymrade inställningen hos Alderman och Pollard, så har reaktionen bland brittiska judar överlag varit panikartad. Nick Cohen, journalist på The Guardian och The Spectator, har hävdat att brexit har skapat ”förutsättningar för en massiv högerextrem rörelse i England,” en möjlighet han beskriver som ”fasansfull.” Till skillnad från Alderman och Pollard uppfattar dessa judar resultatet i omröstningen mindre som en röst mot en överstatlig regering och mer som en röst mot massinvandring.

Det är här den judiska rädslan når sin kulmen. Cohen förklarar att mainstreampolitiker sannolikt inte kommer inleda någon invandringsreform som kommer tillfredsställa britternas återuppväckta behov av hegemoni över sitt eget territorium. De konservativas ofrånkomliga misslyckande i detta sammanhang kommer lämna dörren vidöppen för miljoner av väljare att se det politiska etablissemanget som ett kotteri av förrädare. Som Cohen uttrycker det: ”Jag fruktar att miljoner av väljare och deras ledare i pressen och på gatorna kommer att säga att de ‘skyldiga männen’ har ‘ljugit’, ‘bedragit’ och ‘huggit oss i ryggen’. Möjligheterna för UKIP:s hänsynslösa ledare och finansiärer, och de ännu värre odjuren i Britain First och BNP förefaller svindlande.”

Judar är utpräglat internationella, och det borde inte komma som någon överraskning att chockvågorna av brexit vidare påverkat judarnas syn på Donald Trumps framgångar och, framförallt, Trumpismen. The Guardians hatfyllda Jonathan Freedland påpekar att: ”Det finns mängder av lärdomar att dra här för amerikaner som överväger att själva ställa sig i tjänst för nationalistisk, nativistisk populism i november. De kanske tänker att det inte finns tillräckligt med vita, fattiga, arga och förfördelade för att vinna ett val. Men brexit visar att när valmanskåren kan lockas till en konservativ sak som har miljoner av andra, mer ideologiskt drivna entusiaster, är seger möjlig. Det visar att fientlighet mot invandrare, en cynisk hantering av sanningen, och ett nonchalant förakt för expertisen kan göra underverk, sådan är avskyn mot allt som kan förknippas med ‘eliten’.”

Ser man till den demografiska röstfördelningen i brexit, särskilt vad gäller åldersgrupper, så fruktar jag att detta är den sista chansen för européer att hävda sina intressen och kräva tillbaka sina territorier fullt ut. Men det är ett helt klart ett glädjande tecken att så många vänder ”expertisen” som Freedland hänvisar till ryggen – expertisen som består av rasblandningsförespråkande ‘tankesmedjor’, av antirasistiska auktoriteter och förrädiska akademiker och politiker vars dagar i solen sakta men säkert går mot sitt slut. Studerar man judarnas reaktioner på brexit kan man se deras prioriteringar, deras tolkningar, deras sökande efter ljusglimtar, och deras rädslor.

Det är en begränsad framgång som vårt folk nu har uppnått, men vi kan tillåta oss själva att andas ut och njuta av den för ett ögonblick innan vi fortsätter kampen. Det finns fortfarande mycket att göra. November närmar sig och efter det väntar en mycket större uppgift – att förvandla brexit, Trumpismen och alla andra uttryck för europeisk självhävdelse till en rörelse för raslig överlevnad. Vad Freedland sade med skräck, säger vi nu med fokus, beslutsamhet och glädje: Seger är möjlig.

Av Andrew Joyce, fil.dr.

Publicerad med tillstånd. Först publicerad på The Occidental Observer den 1 juli 2016.

Om skribenten

The Occidental Observer

Logga in

Du är inte inloggad








» Glömt lösenordet?

Varukorg

Senaste filmklipp