Er ist Wieder Da: Skrattar bäst som skrattar sist!

En uttömmande och reflekterande recension av succéfilmen Er is Wieder Da, i vilken Adolf Hitler dyker upp i det moderna Tyskland. Meningen är naturligtivs att spinna vidare på det tyska självhatet, men frågan är om målet uppnås.

Stötta Motgift

 kr. 

Välj din donation

Select Payment Method
Personal Info

Credit Card Info
This is a secure SSL encrypted payment.

Donation Total: 10,00 kr. 

En uttömmande och reflekterande recension av succéfilmen Er ist Wieder Da, i vilken Adolf Hitler dyker upp i det moderna Tyskland. Meningen är naturligtivs att spinna vidare på det tyska självhatet, men frågan är om målet uppnås.

I denna humoristiska film om Hitlers återkomst till det nutida Berlin, Er ist Wieder Da (svensk titel: Han är tillbaka), fångas tyskar på kamera när de säger sanningar om Tyskland som våra eliter inte vill höras vid. Och det utspelar sig under detta år. De är så desperata att få säga sanningen att de till och med är beredda att göra det till en skådespelare som spelar Hitler, Oliver Masucci (av italiensk-tysk härkomst). Detta är anmärkningsvärt, och det säger mycket om desperationen i det tyska samhället. Det vittnar om en enorm längtan när man inte vågar föra fram de mest förnuftiga samhällsobservationer, utan skälig rädsla för förföljelse eller i vart fall censur; och sedan förkunnar alltsammans för ett filmteam! Det är ironiskt, och samtidigt på något vis poetiskt. Det går inte att viska sanningen, men ändå är det möjligt att sprida den till miljoner, så länge de är villiga att ikläda sig rollen som dåren i en kulturmarxistisk mask; en dåre på Shakespeares vis, vilket innebär, att man uttalar förbjudna sanningar inför en annars intolerant auktoritet.

Vid vissa tillfällen kan tittaren uppröras, då dessa civila görs narr av, men tittaren kan också glädjas åt att det finns herrar och damer i Tyskland som fortfarande besitter förmågan till rationellt tänkande. Likaså har karaktären Hitler möjlighet att tala om tabubelagda ämnen i filmen som annars inte skulle gå för sig i detta mångfaldshärjade land. Som Gavriel Rosenfield påpekar i sin recension av den bästsäljande romanen från 2011 som filmen bygger på, riskerar den att ”försköna vad den ämnar att fördöma”: läsarna kan ”skratta inte bara åt Hitler, utan också med honom.” Man kan kalla det för konstnärlig frihet men hur som helst leder det till intressant konst.

Ett av de bästa exemplen på denna sorts satir är en kvinna som jobbar i en mindre restaurang. Hon svarar på Hitlers fråga om hon har ”något att säga till om i en demokrati”:

”Nej. Och ärligt talat så röstar jag inte. Det är en principsak. Jag tror fortfarande att valen manipuleras. Ingenting förändras. Jag kommer från det tidigare öst. Och vi var tvungna att sätta våra kryss på ett visst ställe. Jag tror att någon sätter krysset någon annanstans efteråt. Verkligen… Man kan inte säga någonting heller. Om man gör det kallar de en främlingsfientlig. Invandrarungarna här omkring är hemska. De kastar saker på fönstret. Om jag säger ifrån kan det hända att deras föräldrar kommer och knivhugger mig.

Hitler dras slutsatsen, ”Under min frånvaro har demokrati haft minimal påverkan på folket.” Kom ihåg att detta handlar om verkliga interaktioner med den tyska allmänheten. Går det ärligt talat att tänka sig att kvinnan hittar på detta i något sorts djävulskt försök att smutskasta invandrare? Går det att tolka denna anekdot på något annat sätt än att hon faktiskt menar precis vad hon säger? På så vis misslyckas filmen i sin uppenbara strävan att främja vänsterns världsbild.

Handlingen går ut på att Hitler på ett oförklarligt sätt har förflyttats direkt från Führerbunkern 1945 till det nutida Berlin. Den återvändande Hitler erbjuds en TV-show efter att ha gjort succé på Youtube. Han gör ett underhållande och passionerat framträdande inför TV-cheferna. Regissören förmanar Hitler, ”Vi är överens om att ämnet judar inte är roligt.” ”Du har fullständigt rätt” svarar Hitler. Hitler träffar senare en äldre dement judinna som han misstar för att vara icke-judisk, och bemöter henne därför med opassande hjärtlighet: ”Jag var inte tillräckligt hård mot den där judiska kärringen.” En annan TV-chef som funderar över möjligheten att låta Hitler framträda på bästa sändningstid spekulerar: ”Det judiska rådet kommer bli galna på oss.” Dock görs ingen närmare granskning av det judiska rådet och dess inflytande. I enlighet med normal praxis skildras Hitlers aversion mot judar som en verkan utan orsak.

Filmen inleds med elakt hån och förakt. Detta innebär buskishumor på samma nivå som att se någon halka på bananskal. Vi ser Hitler ta sin stinkande uniform till kemtvätten. Vi ser Hitler kallas efterbliven av några ungdomar som han misstar för att vara Hitler-Jungend, få en stöt av ett elstängsel, bli stucken av bin, und so weiter.

Eftersom det har gått en del tid sedan premiären – filmen blev nyligen tillgänglig med engelsk text på Netflix – har vi haft möjlighet att studera reaktionen från Lügerpresse (den ljugande pressen). Hollywood Reporter skriver sarkastiskt att Hitler är tilllbaka för att ”göra Tyskland stort igen” (skrivet av den Euro-cuckservative Boyd van Hoeij). Ja, tajmingen kunde inte ha varit mer passande för de som önskar göra jämförelser mellan Trump och Hitler.

Hitlers möte med den moderna världen

Om man kan stå ut med det, går det att reflektera över de mer intressanta aspekterna om hur ett Hitlerianskt perspektiv på det nutida Tyskland skulle se ut; och det är sannerligen ett intressant gedankenexperiment, liknande hur det skulle vara att föreställa sig hur unionens fäder skulle se på USA 2016. Hur skulle George Washington reagera om han vaknade upp i USA 2016 och fick höra talas om transsexuella toaletter? Min gissning är att han inte skulle bli upprörd och komma med något genomtänkt argument mot transsexualitet; snarare skulle han bli fullständigt förvirrad och mållös, vilket är hur den förflyttade Hitlers reagerar här.

”Turkar i Berlin?” utbrister han, förbittrad över att hitta så många arabiska tidningar. Tonen är inte ilska; det är en oförmåga att tro på en bister verklighet som vi alla är alltför bekanta med. Faktum är att Hitler tolkar förekomsten av turkar som bevis på ett återuppvaknande av det Ottomanska imperiet; men fortfarande är hans ton snarare förvirring än raseri. Så varken Hitlers eller USA:s grundares möte med sina respektive nutida länder är någon trevlig tanke. När vi betänker den avsky dessa historiska personer skulle känna gentemot våra nuvarande samhällen (om än hypotetiskt), måste vi betrakta detta som en förkastelse av den väg vi slagit in på. För när vi begrundar avsikterna hos USA:s grundare, eller värderingarna hos andra historiska personer, kan vi utan svårighet föreställa oss deras reaktion på den utveckling deras länder genomgått, om de placerades i en komisk situation likt den i Er ist Weider Da.

Hitlers förundran över den moderna televisionstekniken förbyts snabbt i avsky över vad som faktiskt visas på TV. Detta leder honom till en djup insikt om vad som plågar oss som samhälle: vi distraheras av bröd och skådespel medan vi dränks i fullkomlig depravation och andligt (och etniskt) fördärv. Hitler utvecklar dessa tankar inför en studiopublik under sin tid som TV-stjärna. Publiken är hänförd (precis som om de var tillbaka i 1930-talet; han har inte förlorat sin dragningskraft). Han kommer in på scenen till tonerna av Wagner, och ger en av sina karaktäristiska talpauser, förväntningen stiger, och efter en ”andlös tystnad”:

TV:n i mitt hotell är … ett under av mänsklig uppfinningsrikedom. Men vad visas på den TV;n? Bara skräp. När det är hårda tider behöver folk lättsam underhållning. Det är därför vi 1944 sände lättsamma komedier. Men hur hårda måste tiderna bli för folket att ska bombarderas med sådant här idiotiskt nonsens! Vad för sorts land är detta? Barnfattigdom, äldrefattigdom, arbetslöshet, födelsetal lägre än någonsin. Det är inte underligt! Vem vill föda barn i detta land? Vi är på väg mot avgrunden. Men vi inser det inte. För på TV kan man inte se avgrunden. Man ser … ett matlagningsprogram. Jag kommer att fortsätta kampen mot TV tills vi bara ser avgrunden, och tills vi övervinner den! (hänförda applåder, musik från Valkyrian).

Den allmänna reaktionen

Vi vet inte om de tyskar som poserade för selfies med pseudo-Hitler och gjorde romersk hälsning var ironiska eller uppriktiga, eller möjligtvis en kombination av båda delarna. Men det är ofrånkomligt att vi söker någon form av mening i den allmänna reaktionen på Masucci som Hitler, som var mycket mer positiv än negativ. Enligt skådespelaren Masucci, ”Jag behövde faktiskt inte anstränga mig – folk kände ett behov att prata, de ville öppna sina hjärtan för en faderlig Hitlergestalt som lyssnade på dem.” Han hävdar ha blivit förskräckt över reaktionen. Hitler träffade också Alternativ för Tyskland och NPD-medlemmar, även om det är svårt att föreställa sig varför de skulle ställa upp på att fotograferas i ett sådant sammanhang, med tanke på att dessa tyska högerpartier strävan att inte förknippas med nazism. Av allt att döma gav NPD-medlemmarna Hitler ett respektfullt bemötande i ironisk anda.

Det finns emellertid en del Euro-cuckservativa som helt enkelt inte kan hålla sig från att ge sig på en Hitler-imitatör ute på gatan. (Kom ihåg att detta är verkliga möten mellan allmänheten och skådespelaren som spelar Hitler.) En sådan gutmensch säger. medan Hitler med en vink till sina tidiga karriärambitioner. har satt igång en affärsverksamhet genom att rita porträtt på gatan:

Och idag, år 2014, om någon kommer till ett torg i centrala Bayreuth och imiterar Hitler, och om det tolereras av allmänheten, då måste jag säga: Det är dåligt för Tyskland. Och om jag hade fått bestämma hade jag jagat iväg dig.

Ja, han sade faktiskt, ”det här året.” Denna gutmensch blir så upphetsad att allt han lyckas få ur sig är ”det är dåligt för Tyskland” (Das ist Schlecht fur Deutschland). Hans fördömelse är svag och mesig. Han försöker framstå som en potentiell hjälte, genom att antyda att saker och ting hade gått annorlunda om han hade levt på 1930-talet. Och vi vet alla hur mycket civilkurage det krävs för att opponera sig mot Hitler i dessa dagar. Men om någon är så benägen att följa den nuvarande tidsandan förbehållslöst, bevisar inte det egentligen att han inte skulle ha motsatt sig nationalsocialismen under dess tid vid makten? Vi skulle alla vilja tillskriva oss sådant moraliskt hjältemod men av någon anledning tvivlar jag på att särskilt många besitter det.

Å andra sidan förefaller de flesta människor antingen roade eller öppet tacksamma över sitt möte med pseudo-Hitler. En ung fotbollsfantast ropar, ”Deutschland ich liebe dich” (”Tyskland, jag älskar dig”) innan han kärleksfullt omfamnar Hitler, medan en annan ungdom säger. ”Åt helvete med Tyskland, ni är alla nazister.” Hitler frågar de patriotiska fotbollsfansen, ”Ska ni acceptera det där?” De går genast fram och misshandlar anarkisten, ”Det är så det går för parasiter,” kommenterar Hitler. En blond person med ariskt utseende i kamouflagejacka med en tysk flagga som tygmärke följer det eskalerande bråket med en nästan extatisk blick. Enligt uppgift är allt detta verkligt och spontant, till och med våldet.

Om det är så, har filmmakarna varit beredda att gå långt för att framföra ett budskap – och budskapet är uppenbarligen att tysk patriotism är jämförbar med nazism och vice versa. Jag kan inte se hur man annars ska tolka filmens tema. Som Daily Mail uttryckte det, kastar filmen ”ett obehagligt ljus över de spänningar och växande stöd för högerextremism som råder i Tyskland.” Medan ‘extremism’ är ett svävande ord, visar filmen faktiskt att på gatan är den genomsnittlige tysken betydligt mer mottaglig för högerradikal politik än man annars skulle tro utifrån det av media skapade konsensus. Och fastän avsikten är att väcka oro bland mer ”moderata” och ”förnuftiga” medborgare, går det faktiskt att dra den motsatta slutsatsen. vilken är att samma element som gjorde Tyskland mottagligt för nazism återigen är närvarande. Med andra ord, det är inte ”högerextremister” som borde vara anledning till oro, utan snarare de förhållanden som dessa individer reagerar mot, d.v.s. en media och politikerklass som är fientlig gentemot det tyska folkets intressen.

Slutsats

Från filmmakarens perspektiv är skämtet riktat mot de vanliga tyskar som uttrycker högerextrema åsikter. Fångade på film bevisar de att det nazistiska spöket är verkligt. Det är den gamla Jon Stewart-metoden att ösa spott och spe över de med icke-liberala åsikter i syfte att ”få den vita societeten att känna sig moraliskt överlägsen,” för att citera John Derbyshire. Med denna metafor kan skådespelaren som gestaltar Hitler ses som en motsvarighet till Jon Stewart som lyckas få sina intervjuade att säga något som är chockerande och oacceptabelt i denna tid.

Dock är situationen idag av sådan art att hån inte längre har någon effekt; den fruktansvärda sanningen bubblar upp till ytan och flyger upp i ansiktet på de manipulerande filmmakarna och publiken likaså. Den förbittring gentemot invandrare som dessa vanliga tyskar uttrycker är så djupgående, och så uppenbart berättigad, att de fullständigt tillintetgör denna fåniga satir. Under eftertexterna visas bilder från olika PEGIDA-demonstrationer och andra kritiker av islamisk massinvandring som Marine Le Pen och Geert Wilders, med en sorts Clockwork Orange-symfoni spelandes i bakgrunden, som om man ville säga, ”Se, fascismen har återkommit.”

Ett klipp visar PEGIDA-demonstranter som skanderar ”Wir Sind Das Volk.” Vi får åter se Hitler och han kommenterar, ”jag kan arbeta med det här.” Hade det inte varit lika enkelt att sätta ihop ett bildmontage med avskyvärda invandrarbrott och få fram det motsatta budskapet? Om tanken med filmen är att visa hur lätt allmänheten kan formas med hjälp av propaganda, då hade de rätt, men i motsatt riktning. För att komma fram till den sanningen krävs mer än den falska analys av Daily Show-stil som denna film använder sig av.

Så skämtet slår tillbaka på filmmakarna själva eftersom det sunda förnuft som dessa människor uttrycker och den dräpande analys som tillhandahålls av den farsartade Hitler, har en slagkraft som de nog inte hade räknat med. De lyckades inte smutskasta PEGIDA genom att försöka få dem att förknippas med nationalsocialism; de fick bara Hitler att förknippas med en rättfärdig motreaktion på det som just nu pågår i Tyskland. Detta skulle kunna ses som ett klassiskt exempel på när man oavsiktligt skapar en hjälte av en karaktär som var avsedd att vara skurk.

Av M. Jaggers

Publicerad med tillstånd. Först publicerad på The Occidental Observer den 11 juni 2016.

Om skribenten

The Occidental Observer

Logga in

Du är inte inloggad








» Glömt lösenordet?

Varukorg

Senaste filmklipp