Kulturkriget måste intensifieras

Det folk fruktar är det vi måste rikta in oss på att bekämpa. Den nationella oppositionen måste ha rätt fokus inför det nya året som står för dörren och koncentrera sina styrkor där de gör mest skada på fienden!

Stötta Motgift

 kr. 

Välj din donation

Select Payment Method
Personal Info

Credit Card Info
This is a secure SSL encrypted payment.

Donation Total: 10,00 kr. 

Det folk fruktar är det vi måste rikta in oss på att bekämpa. Den nationella oppositionen måste ha rätt fokus inför det nya året som står för dörren och koncentrera sina styrkor där de gör mest skada på fienden!

I en ledarartikel på Svenska dagbladets webbsida skriver idag Ivar Arpi under rubriken “De som fastnar på bekvämlighetsnivån” och han är åter igen tvåa på bollen. Kortfattat handlar det om de faktum att de “ensamkommande flyktingbarnen” har blivit skickade till Sverige samt att det svenska flyktingdebaclet gjort att lycksökare tar sig hit för att sedan surna ordentligt när det inte är som utlovat:

“Många har fått veta att i Sverige kan man få det man pekar på, och man kan hävda sina ‘rättigheter’ till det ena och det andra. ‘Elin’ berättar att hon hade förväntat sig att få frågor om hur trygg och tillgänglig de som värdfamilj skulle vara, ‘men det som kom upp kunde vara grejer om pengar. Det kunde handla om allt från om man fick specialgymkort, alltså ett dyrare gymkort, om man fick körkort och iPhone, alltså sista modellen då förstås’.”

Enligt Arpi vill många som arbetar med “ensamkommande” få ut vad de vet, men de vågar inte på grund av konsekvenserna. Vilka konsekvenser kan vi fråga oss? För inte är det så att gemene svensk skulle ostracisera dem? Rädslan är fortsatt för massmedias (gammelmedias) makt att krossa enskilda individer som har mage att tycka fel. Hur detta fungerar vittnar Expressens Ann-Charlotte Marteus om i sin ledare i början av 2015 där hon erkände såväl “åsiktskorridoren” samt hur den upprätthålls av journalister:

“Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfalt. För det första att varna för SD och skälla ut alla de bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ner stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning; attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.”

Detta “korridorarbete” fortsätter med oförminskad styrka trots att somliga också inom gammelmedia (de mer framsynta?) faktiskt vågat uttrycka viss kritik mot den förda flyktingpolitiken på senare tid.

Faktum är att pendeln håller på att svänga ordentligt och att få den att göra det måste vara vår primära uppgift som nationell opposition. Svensken hålls i schack av massmedia. Man fruktar inte den socialdemokratiska partiapparaten eller miljöpartistiska byråkrater; det man är rädd för är armén av journalister som fortsatt ser det som sin plikt att “attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism…”.

Gammelmedia har förvisso sin armé som på (bra) betald arbetstid kan fäkta vilt. De har resurser som får oppositionen att blekna. Jag brukade förr säga att vi, till skillnad från dem, hade övertygelse men jag inser att också de har en sådan. De tror/vill tro på “allt åt alla” och “öppna gränser” in absurdum. Allt detta har de.

Oppositionens fria medier knappar dock in. Dels beror det på att gammelmedias förtroendekapital är på upphällningen. Visst läser man Aftonbladet och Dagens Nyheter för omvärldsbevakningens skull; kanske för sporten och “nöjes”-delen. Men alltfler kompletterar detta med oppositionens media. Detta märker vi här på Motgift tydligt. Vi når ut till människor som vi bara kunde drömma om när vi arbetade partipolitiskt.

När tillräckligt många gör det, när den kritiska massan är uppnådd, så kommer också förändringen på samhällelig skala. Men inte förr. Sverigedemokraternas framgångar är i lika del beroende av politikernas misslyckande, egna förmågor samt den fria nationella median. Det som komma skall och som i grunden kan omdana samhället kommer bäras fram av den nationella oppositionsmedian och det kulturkrig vi utkämpar. Kultur in sin vidaste definition.

När folk i gemen inte längre fruktar gammelmedia så kommer det att gå fort.

tidningsdoeden

Inför 2016 ser jag som det som en absolut nödvändighet att kulturkriget intensifieras och att vi ser till så att resurserna finns för att så ska kunna ske. Jag är varm anhängare av den organiska organiseringen som börjar i det lilla; i kompisgänget, lokalsamhället och bland intressegrupper av olika de slag. Detta kontinuerliga “samhällsbyggande” är en sak och detta måste ständigt fortgå. Men utöver detta måste vi nu fylka de nationella “stödtrupperna” ordentligt och hjälpas åt att koncentrera resurserna där de gör mest nytta. Jag beskriver dessa “stödtrupper” på följande vis i min bok Till värn för Norden:

“Till dessa hör dem som stöder vår nationalistiska strävan genom ekonomiska donationer, som konsumenter eller som mer eller mindre öppna sympatisörer. Man finner dem i fikarummet med en nationalistisk tidning som trugas på en kollega med kommentaren ‘den här borde du prenumerera på’. Man ser dem på tunnelbanan, spårvagnen eller annorstädes i det offentliga rummet där de reagerar mot något politiskt korrekt arrangemang genom att högljutt förklara hur fel det är. Det är dem som ser till att handla varenda julklapp, födelsedagspresent och alla hjärtans dag gåva på den nationalistiska Internetbutiken. Det är hon som röstar svenskt, tänker svenskt och längtar efter en bättre tid. Det är den som startar ett företag och anställer svenskar och sedan på olika sätt hjälper dem på ‘frontlinjen’ utifrån sina förutsättningar. Denna ‘stödtrupp’ utgörs av såväl helt anonyma individer vilka aldrig varit kontakt med ‘rörelsen’ till dem som varit aktivister, organisatörer eller offentliga företrädare men som av någon anledning valt en ny väg i livet.”

I boken konstaterar jag också att vi måste göra oss förtjänta av detta stöd. Vi måste visa att vi kommer någon vart, att vi uppnår något, presterar något. Man kan inte bara kräva!

För den aktivistiskt lagda kanske det hela verkar abstrakt. Därför vill vi på Motgift under 2016 också konkretisera “kulturkriget” och lyfta det från internet och ut i verkligheten, det finns en given plats att fylla. Vi kommer göra det vi kan, det lovar vi.

Sammanfattningsvis är det så att ju fler som slutar vara rädda för massmedia, desto starkare kommer oppositionen i alla dess former att bli. I detta stora arbete är just Ditt engagemang ovärderligt.

Om skribenten

Magnus Söderman

Magnus Söderman

En etnisk svensk man som befinner sig mitt i livet; opinionsbildare, författare och radiopratare på Motgift.

Logga in

Du är inte inloggad








» Glömt lösenordet?

Varukorg

Senaste filmklipp